pannkakshjärtat

när man lär känna människor & istället för att prata om vad som är ens favoritmusik eller vad man äter till frukost fuskar sig genom hela skiten & går direkt på det fula. det slafsiga. det som är nära. man sitter på en studentkrogstoalett & pratar om honom som fuckade up en. delar varandras ångest klockan 23 en tisdagskväll. det är som att man inte har tid med lära-känna-fasen för livet stannar inte upp. det tar inte hänsyn till att en hamnat på en helt ny plats. man måste bara få prata om han man råkade gå hem med. eller om den som inte hör av sig efter dejten. för hjärtat pumpar fortfarande & hjärnan stänger inte av.

sen ligger man där i varsin soffa en lördagskväll, skrattar så tårarna rinner & undrar hur den här människa för bara tre veckor sedan var en främling. nu när det känns som att den alltid varit här.