vi som alltid varit dom samma vill helst av allting vara några andra, en lögn som vi går på man blir sig själv ändå.
jag mår inte bra just nu. den meningen, det erkännandet, får mig nu att börja gråta. någonting jag försökt hålla tillbaka i snart tre veckors tid. jag vill deklarerar att det inte är Linköping. min hemstad har tagit emot mig på bästa möjliga sätt. det är inte det. det är jag.
jag har haft väldigt mycket ångest de senaste månaderna. stressrelaterad ångest. förlora-sömn-ångest. för någon som inte lever med ångest - en ologisk sådan. någonstans mellan flyttkartonger, skoluppgifter och styrelsejobb gick det fel. det blev för mycket. sommarjobb, att återvända hit, att lämna, att vilja leva, behöva ringa samtal, besikta, packa upp & packa ner. jag vill inte säga att jag gått in i en vägg men jag har vaknat upp till insikten i hur jävla dum jag kan vara mot mig själv. hur självkritisk jag faktiskt är. besvikelsen i att jag trodde jag hade vuxit fast det inte verkar så. jag trodde jag hade förändats men den här självkritiken är på gränsen till självhat just nu & jag kan uppenbarligen inte hantera det. en konstant balansgång. ett trippande på tå kring mig själv. alltid på gränsen.
i tre veckors tid har jag legat vaken om nätterna & ältat alla fel jag måste ha gjort under dagen. alla fel saker jag måste ha sagt. för att för mig är det uppenbart att jag måste gjort fel. jag är inte tillräckligt bra. jag är inte någonstans bra faktiskt vilket är det enda som hörs i mitt huvud just nu.
inuti mig finns det en plats som vet att jag har fel. jag är visst bra. jag duger visst det & jag duger även om jag inte presterar bäst på mitt sommarjobb eller får VG i betyg. jag trodde jag var en bättre människa mot mig själv än såhär. frågan jag ställer mig nu är om jag bara grundlurat mig själv?
jag har haft väldigt mycket ångest de senaste månaderna. stressrelaterad ångest. förlora-sömn-ångest. för någon som inte lever med ångest - en ologisk sådan. någonstans mellan flyttkartonger, skoluppgifter och styrelsejobb gick det fel. det blev för mycket. sommarjobb, att återvända hit, att lämna, att vilja leva, behöva ringa samtal, besikta, packa upp & packa ner. jag vill inte säga att jag gått in i en vägg men jag har vaknat upp till insikten i hur jävla dum jag kan vara mot mig själv. hur självkritisk jag faktiskt är. besvikelsen i att jag trodde jag hade vuxit fast det inte verkar så. jag trodde jag hade förändats men den här självkritiken är på gränsen till självhat just nu & jag kan uppenbarligen inte hantera det. en konstant balansgång. ett trippande på tå kring mig själv. alltid på gränsen.
i tre veckors tid har jag legat vaken om nätterna & ältat alla fel jag måste ha gjort under dagen. alla fel saker jag måste ha sagt. för att för mig är det uppenbart att jag måste gjort fel. jag är inte tillräckligt bra. jag är inte någonstans bra faktiskt vilket är det enda som hörs i mitt huvud just nu.
inuti mig finns det en plats som vet att jag har fel. jag är visst bra. jag duger visst det & jag duger även om jag inte presterar bäst på mitt sommarjobb eller får VG i betyg. jag trodde jag var en bättre människa mot mig själv än såhär. frågan jag ställer mig nu är om jag bara grundlurat mig själv?
Kommentarer
Trackback
