när jag tyngs ner av en börda, pressas av en sorg som viskar i mitt öra att jag varken kan eller vill älska igen att min kärlek inte räcker till att jag är död för livet att det är över & förbi, när jag inte hittar nånting som jag finner glädje i.
jag vaknade upp igårmorse med en kropp fylld av ledsamhet & försökte hålla emot. få människor tycker kanske om att va ledsen, jag avskyr det. men mest av allt, jag tillåter inte mig själv att vara det. det finns kvar någonting i mig som säger att om jag blir ledsen nu då kommer jag va det jämt. jag kommer bli deprimerad. jag kommer vilja dö & ingenting kommer att kännas bra igen. det är ett typiskt 14 års-beteende. det där när man trodde att om någonting jobbigt hände så skulle man må dåligt över det fram tills allt man dog. allt är på liv & död. & i mig sitter fortfarande min 14åring & tror det är så. jag skriver i gruppchatten att jag orkar inte vara ledsen mera men faktum är, jag tillåter inte mig själv att ens vara det lite grann. knappt alls.
men när jag möter mina egna ögon i spegeln den här söndagen i oktober går det inte att trycka undan & jag gråter konstant i en hel timma. det är en snorig desperat & kliande gråt som slår i bröstet på så vis att jag måste trycka med båda händerna för att annars kommer kroppen min att spricka. & jag vill behålla mig själv hel så mycket som det går.
efteråt går jag ut & går i skogen trots att det regnar. drar kepsen långt ner över ansiktet & håller en fast blick i marken varje gång jag möter någon för att jag inte vill visa mina rödsprängda ögon & mosiga kinder. när jag kommer hem ringer jag mamma. vill trycka mig igenom telefon hem till dem. i den stunden hade jag gett upp allt för att få bo nära igen, kunna krypa upp i soffan & dricka kaffe tillsammans. istället är jag ensam i en lägenhet i en stad det alltid regnar i & bara gråter.
min mamma är en lösningsorienterad person. under hela min uppväxt när jag varit ledsen har det givetvis varit okej men det ska också kunna lösas. jag har blivit likadan. är jag ledsen vill jag hitta kärnan till problemet. egentligen med alla känslor jag känner vill jag hitta svaret på varför. vill du byta? frågar hon mig. nej inte alls. jag vill inte byta med någon annan. men just idag är jag bara ledsen. klart du får vara det svarar hon mig.
klockan blev 22 igår. livet fortsätter. jag känner hur styrkan återvänder till kroppen. det slutar slå i bröstet & jag behöver inte längre trycka händerna emot. jag accepterar att jag i stunder kommer att bli lika ledsen över de här sakerna. att det är priset jag betalar för att jag inte vill nöja mig. jag vill ha mer än lagom. mer än helt okej bra. & plötsligt, lutandes mot kuddarna i min säng kommer känslan av tro tillbaka. för jag tror på livet. jag tror på att det jag gör är det bästa för mig & när jag blir gammal kommer jag ha erfarenheter som jag kan berätta om för mina barn & barnbarn. & om de ringer mig & gråter i telefonen & känner sig förvirrade eller ensamma eller oälskbara så vet jag hur det kan kännas. jag slänger klyschorna runt i mina 27 kvadratmeter den natten för att allting har faktiskt sin tid.
man får vara ledsen. jag får vara ledsen. det förändrar inte vem jag är som människa. jag vill inte egentligen förändra mig själv. jag vill utvecklas men jag vill vara jag. jag tror att den jag är som person kommer att löna sig i slutändan.
idag är det måndag & jag tänker i ren töntig sex&andthecity-aura nu va den charlotte york vi konstaterat att jag egentligen är.
men när jag möter mina egna ögon i spegeln den här söndagen i oktober går det inte att trycka undan & jag gråter konstant i en hel timma. det är en snorig desperat & kliande gråt som slår i bröstet på så vis att jag måste trycka med båda händerna för att annars kommer kroppen min att spricka. & jag vill behålla mig själv hel så mycket som det går.
efteråt går jag ut & går i skogen trots att det regnar. drar kepsen långt ner över ansiktet & håller en fast blick i marken varje gång jag möter någon för att jag inte vill visa mina rödsprängda ögon & mosiga kinder. när jag kommer hem ringer jag mamma. vill trycka mig igenom telefon hem till dem. i den stunden hade jag gett upp allt för att få bo nära igen, kunna krypa upp i soffan & dricka kaffe tillsammans. istället är jag ensam i en lägenhet i en stad det alltid regnar i & bara gråter.
min mamma är en lösningsorienterad person. under hela min uppväxt när jag varit ledsen har det givetvis varit okej men det ska också kunna lösas. jag har blivit likadan. är jag ledsen vill jag hitta kärnan till problemet. egentligen med alla känslor jag känner vill jag hitta svaret på varför. vill du byta? frågar hon mig. nej inte alls. jag vill inte byta med någon annan. men just idag är jag bara ledsen. klart du får vara det svarar hon mig.
klockan blev 22 igår. livet fortsätter. jag känner hur styrkan återvänder till kroppen. det slutar slå i bröstet & jag behöver inte längre trycka händerna emot. jag accepterar att jag i stunder kommer att bli lika ledsen över de här sakerna. att det är priset jag betalar för att jag inte vill nöja mig. jag vill ha mer än lagom. mer än helt okej bra. & plötsligt, lutandes mot kuddarna i min säng kommer känslan av tro tillbaka. för jag tror på livet. jag tror på att det jag gör är det bästa för mig & när jag blir gammal kommer jag ha erfarenheter som jag kan berätta om för mina barn & barnbarn. & om de ringer mig & gråter i telefonen & känner sig förvirrade eller ensamma eller oälskbara så vet jag hur det kan kännas. jag slänger klyschorna runt i mina 27 kvadratmeter den natten för att allting har faktiskt sin tid.
man får vara ledsen. jag får vara ledsen. det förändrar inte vem jag är som människa. jag vill inte egentligen förändra mig själv. jag vill utvecklas men jag vill vara jag. jag tror att den jag är som person kommer att löna sig i slutändan.
idag är det måndag & jag tänker i ren töntig sex&andthecity-aura nu va den charlotte york vi konstaterat att jag egentligen är.
Kommentarer
Trackback
