pannkakshjärtat

 

När någonting känns så fruktansvärt bra har jag alltid svårt att göra det rättvist. som sommaren tjugohundrasex. som gotland. som hösten tjugohundranio. som den där festivalveckan för två veckor sedan. för var börjar jag? ska jag börja med att vi fick vänta två & en halvtimma innan vi väl kom iväg & lisa tyckte hon lukta unket så hon låna johans parfym & luktade lite man. eller ska jag starta då när hon förstod att hon var tvungen att bajsa i bajamajor. Ska jag kanske berätta om den där första natten på parkeringsplatsen när johan nästan grätskrattade för att vi aldrig slutade med vårat shoooo.



vad tar jag med? & vad lämnar jag ute? att min röst pajade totalt redan innan festivalen börjat, att 20 spänn för en liten bulle är väldigt upprörande för en skåning & att gorilla dräkter minsann är det som går hem bland brudarna. Ska jag lämna ute att vi knappt gick ifrån vår kära husvagn, att det minsann var alldeles för naket, alldeles för snuskigt & alldeles för härligt för att gå därifrån? Ska jag ta med det här om lisas grej för keps & ska jag nämna göteborgare, västeråsare & varbergare? Ska jag verkligen berätta om när vi fick slita sönder johans byxor? Eller att vi somnade varje natt, utmattade av skratt & alkohol? ska jag erkänna hur många konserter vi struntade i?



För vissa saker kan en inte förstå om en inte var där. ur sitt sammanhang är inte kan jag få ett knäckebröd JOHAN eller ey ey du, du bodde inte här, något roligt. vem som grävde ner sig i jorden, vem som bangade på bajamajan & vem årets stalker var, känns som du-måste-varit-där-material.

men så är det kanske så att när allting bara klickar, när allting stämmer, då behövs inga förklarande ord. då njuter en av stunden & sedan, när den är över, då saknar man den tills det gör ont.