pannkakshjärtat

inte precis en midsommarnattsdröm. fast om man ska tro håkan om hur den drömmen ska spenderas så passade nog den här midsommaren in, lite. 



johnny var evas hjärtas låga. stina & andré, det där paret som gör att jag inte ger upp, ännu, på kärleken. som liksom fixar, donar & drar ihop en massa lustiga filurer i den lummigaste trädgården i stan, dukar långbord & lagar hur mycket mat som helst. & håller liv i lågan. samtidigt.



du & jag borde starta upp ett band för någon bestämmer sig för att byta musik hela tiden & aldrig får vi höra en hel låt. så vi sjunger snapsvisor istället. det blir sött vin, en fullsatt soffa, "kan du hålla mitt glas?", provande av onepiece & mitt i allt så blir det lite jag behöver dig, mer än vad jag vill ha dig.

så till sist, till trots att du grät bakom dörren, så stina - du var solskenet, jag var inte ensam.

att cykla hem tjugo över fyra en midsommarnatt.

jag är ensamt vaken i en stad som inte är tyst, men tom. & det känns mer naturligt att säga hej till mannen vid hospitaltorget. mer som att vi delar någonting, hemligt. jag undrar om någon väntar honom. om någon vet var han befinner sig eller om han är som

jag cyklar på en cykelväg genom berga hem till vidingsjö & ingen på hela jorden vet det. förutom jag.

såhär innan jag (förlåt vi) kommer sätta mig (oss) på cykeln & trampa ner till den lummigaste trädgården i stan för att fira så vill vi, min mangovodka & jag, bara önska dig en glad dag. ja just det precis, du där. du som fortfarande inte klätt på dig (du är naken!), du som misstänker att detta kan bli den sämsta midsommaren någonsin & du som redan tagit första nubben.

vad händer här? jag & min mangovodka förbereder oss, med irländska toner, för att mest njuta av varandras sällskap, på gott & ont.  

jag lever. & mesta dels går jag runt & försöker greppa att att om en vecka kommer jag sitta på en camping uppe i borlänge. festivaltältet är inhandlat. & festivalstolen. festivalväskan är påbörjad (om än smått) & festivalskivorna har börjat pusslas ihop. gratis-smsen är fixade för länge sedan & de ska användas, flitigt.

men det är så mycket som händer innan dess. så som att jag har akut stina behov & nu ska cykla bort till garnisonen för att få stilla det behovet en aning. nej, jag kunde inte vänta till på fredag.

idag har mitt forna nio månader långa internatliv gjort sig påmint big time i form av 1. rastlöshet ("rastlöshetens monster bara kluckar inom mig") 2. den hemska upptäckten att det inte går att knacka på närmsta dörr/gå rakt över gatan/springa till andra sidan huset för att hitta någon som precis som jag inte har någonting vettigt för sig eftersom det är söndag. en söndag då alla allt som oftast blir sådär härligt sällskapssjukna & bara vill snacka strunt i någons säng flera timmar i sträck. eller titta på ännu ett sex and the city avsnitt. eller gå bort till affären för att handla onyttigt.

nu tar jag & mitt kluckande rastlösa monster cykeln bort till ica för sällskap finns kanske inte att köpa, men det finns choklad.

tant stinas råd i studentstormens tider.

1. vill du bli ihågkommen - bli för full. bli odrägligt jävla kalasfull. eller gör som jag & bli det två dagar innan vilket leder till att alla alltid minns mig som den som inte kom på avslutningsmiddagen & den som fortfarande var bakis på studenten.

2. det finns alltid någon slags förväntan att studenten ska vara den bästa dagen/kvällen/natten i ditt liv. på min lista kommer den inte ens på topp tjugo. varför? förväntningarna. & på det faktum att jag tog alldeles för seriöst på hela grejen. det är en dag, inte den dagen.

3. lita på magkänslan. min mage må ha varit fucked up men jag borde litat på den iallafall (nu kommer mitt "det är lätt att vara efterklok" in) jag hade en hel drös av älskade människor i min lägenhet på ena sidan & en klass jag aldrig klickat med på andra - jag valde fel. 

så strunta i vad alla andra gör & ge fingret åt vad som förväntas av dig. ta på dig en röd klänning eller gå naken, ha vodkafrukost & spring inte ut - gå. om du vill. om du vill. gör vad du vill. för i slutändan är det bara en av dina dagar. & ingen annans.

jag gråter (nästan) aldrig till sorgliga filmer. inte heller till lyckliga slut. jag har alltid varit den med torrast ögon på skolavslutningar & jag har aldrig gråtit på en konsert, inte ens när lars spelar "du hade tid." jag är en snorhulkande ensamgråterska som allt som oftast stänger in mig, drar täcket över huvudet & låter allting rinna ut.

om du är som jag & oftast tillhör gruppen "vi som mest ser ut som iskalla idioter när alla andra snyftar" borde du gå ett år på gotlands folkhögskola, sen är du körd. nu kan även jag räkna in mig i grupper som "vi som vinkat av någon med tårar i ögonen" "vi som stortjutit i toves rum" samt "vi som snorhulkat på gotlandsfärjan när vi lyssnat på ulf lundell." 

men jag tror det är som frida sjöng när hon sa hejdå till sin vän som for till australien. "vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar?"

det finns baksidor med allt. du är en baksida.

jag vänder mig alltid om en extra gång. tittar åt det håll du stod senast. vill helst att du ska råka titta åt mitt håll lite för länge så att jag inte ska vara den som är den som väntar. i ett maktspel av vem som berörs mest förlorar jag & vem fan vill vara den som bryr sig?

du är en bekräftelse som visar på att jag fortfarande har känslor. att jag fortfarande bryr mig, att det fortfarande spelar roll & jag skulle göra vad som helst för att slippa vara den som är den. jag har väntat klart & jag är trött på att undra hur dina händer skulle kännas mot mina axlar.