-
stjärnorna lyser väl lika klart i din del av stan?
förra veckan träffade jag för andra gången i mitt liv världens sötaste Saga & för första gången hennes lillebror Rasmus. En lillebror med pyttetår & pyttefingrar. de säger att Saga är lik mig, i beteende & i utseende. jag tänker i smyg på håkans textrad & bara hoppas att hon kommer bli ett modigare barn än jag.
"bli inte som jag när du blir stor"
samma vecka tog även en viss carl calle helmer körkort & när det senare kom fram att han utnyttjade sin pappas cab var det två små fröknar som undrade om de inte kunde få åka nercabat genom den kalla septembernatten? "Det går nog att lösa."
håret blev trassligare än förut & vi lyckades knappt få någon bild utan att någon blundade. Det var inte heller den varmaste natten på året & "får man verkligen åka nercabat på vintern?" Men med varma vantar, mössor & tröjor går vad som helst & sådana vidingsjöbarn som vi kan konsten att göra den mest kallaste upplevelse till kittlande i maggropen.
"titta jag ser stjärnorna"
-
-
- linjen där du lär dig att det går åt helvete i vilket fall.
And we'll bring you love, you'll be one of us when the night comes.
idag är det en vecka sedan vi kom hem ifrån självaste spanien, klassen & jag. exakt nu på ett ungefär befann vi oss vid folkunga skolans framsida. jag tror jag vågar hävda att jag var en av de lyckligaste för att få vara på svensk mark igen.
trots tårar, överflöd av alkohol & sömnbrist var resan såhär i efterhand väldigt värd. bara inslag som att stina ville visa sin såkallade manlighet vilket resulterade i glassplitter över hela rummet eller att vi fick springa genom calellas gator med vatten upp till knäna.
resan fick mig även att inse saker. saker om mig själv, om min klass, om mina vänner & framförallt om att vi nog har en av världens bästa mentorer.
det är svårt att minnas allting som man då tänkte "det här måste jag berätta."
ett urval: stina ville ha pommes men lyckades istället beställa in en skål med chips & kyparen undrade varför vi låg dubbelvikta av skratt i stolarna. Jag tappade min röst på måndagen & fick springa runt med ett block för att försöka ha någon sorts kommunikation med omvärlden.
nattklubbskvällen & jag lyckades nog samla på mig mest hawaii band av dem alla. calella, barcelona & hela vår studieresa bestod till mesta dels av mat & maten var mcdonalds. till frukost handlade det om nutella & te. camp nou var camp nou, anna & malina var i extas & de visade världens kassaste film.
resan till barcelona kan också beskrivas i ord som alldeles för mycket dötid, tågresor, "vad gör martin nu?" & "lalalala jag vet inte". det kan beskrivas i ömma fötter, bacardi breezer & nu ska här handlas alkohol. det kan beskrivas som "fan varför måste det regna så in i helvetes mycket för?" "det här är mina leggings" & att försöka få lite sömn överallt, närsomhelst & hursomhelst.
spanien för mig handlade också om telefonsamtal hem, om en kisse som saknade mig & bra människor som skrev fina ord i smsen & gjorde så jag ville gråta varje gång.
till slut avslutar jag väl med vad min farmor alltid brukar säga "borta bra men hemma alltid bäst."
-
(jag har inte alltid varit sådan)
men man lär sig till slut att förakta
det man så hemskt gärna vill ha men inte kan få.
samma nätter väntar alla, utan dig är alla kalla långa mörka utan sömn.
det kan vara kallt, mörkt & ensamt i november månad då löven inte längre täcker grenarna & de har ingen aning om hur det känns att slå knogar mot stenplattor inte vet de hur ångest kan riva osynliga murar bryta sig igenom slå sönder hoppet &
vad vet de om tårar som aldrig kommer vad vet de om smärta i bröstet skaka trots duntäcke över nästippen vad vet de om tystnad som låter tjuter i öronen vad vet de om längtan som aldrig stillas hjärtan som aldrig slutar slå
de vet ingenting ingenting
de har aldrig hört om nätter på kalla golv aldrig hört om att inte kunna resa sig efter fall vad vet dem?
ingenting om
gatorna om natten ströva omkring utan mål fly härifrån de vet ingenting om tåg som går som de aldrig satt sig på ensamma kalla händer mot heta element de vet ingenting om skrivkramp om söndagar som aldrig tar slut om att svälja ner tills det tar stopp
vad vet dem?
ingenting, de vet ingenting
det är en kall mörk novembernatt i singular löven har vissnat bort ifrån grenarna & du vet hur det känns att slå knogar mot stenplattor du vet hur ångest river murar som inte syns bryter igenom slår sönder hoppet &
vad vet de om tårar som aldrig kommer om hjärtan som aldrig slutar slå
-
lev med känslan
så får vi se.
jag är lika vilsen & för att jag aldrig sa, åh jag fattar alltihop.
jag vet däremot hur motsatsen känns, hur man cyklar fram & tillbaka på den där förbannade haningeleden varje morgon & aldrig riktigt ser någon mening i det. aldrig finner den gnista hopp inuti maggropen hur långt in man än letar, den gnista som fanns där förut.
jag har en vän som befinner sig precis där. hon tar tröst i min meningar från förra året & känner igen sig i dem, på gott & ont. det är där någonstans jag hittar min egna mening emellan vantklädda händer & strumpbeklädda ben. för hos någon gör mina ord skillnad, hos någon ger mina meningar en känsla av att det existerar hopp, även för dem.
själv har jag haltat runt i skolan & har för tillfället en fet fot & en smal. det handlar om ett sår på vänster ben som har blivit infekterat & gör ont. jag cyklar också fram & tillbaka på haningeleden med lars i öronen. för varje meter växer orden inuti mina öron.
& ja, det känns som att han fattar alltihop.
-
det kommer något bra ur allt.
det måste växa nånting under alla lister, alla bingon, alla tävlingar, alla steg tillbaka.
jag har aldrig någonsin trott att jag är någon som andra människor bryr sig om & blir då alltid lika förvånad när jag blir överbevisad av de finaste människorna som finns - för tydligen har jag fel, sjukt fel & tack för att ni orkar bevisa det för mig, hela tiden.
Nu ska jag krypa upp i min säng, dricka te ur den stora muggen & försöka inse att det måste komma något bra ur allt.
håll näsan över ytan tills det vänder, håll ut några dagar till.
jag skulle vilja skriva att jag är redo & klar. att väskan är packad, att passet ligger i ytterfacket & att frukosten är fixad. jag skulle vilja skriva att kameran & mobilen är laddade, att mp3n är fullproppad med musik & att jag kramat alla som stannar hemma det hårdaste jag kan. Jag skulle så in i helvetes gärna vilja skriva att jag är redo.
sanningen är egentligen att jag är inte redo, inte för fem öre & när johan kramar mig hejdå vill jag bara gråta. jag fortsätter svälja ner klumpen som samlat sig i magen. jag vinkar hejdå till lisa & vill börja gråta igen. vet inte om jag vågar ringa A ikväll av rädsla för att det ska brista, på riktigt.
jag må vara världens största tönt & den tråkigaste gråaste människan på hela jorden. den enda i vår klass som inte har "barcelona here we come" som facebook status. jag skriver istället i dagboken (efter att inte skrivit i den på en månad) "hur mycket ska man tvinga sig själv till innan det tar stopp?" jag skriker istället på en mor & en far som inte förtjänar det.
jag antar bara att det här är all sanning jag inte längre klarar av att hålla inom mig. 
lisa har redan sagt det en gång men det är så det är, på pricken. jag har inte ens åkt än & jag längtar redan hem.
inatt, klockan nolltre:trettio avgår bussen mot skavsta. för er som inte vet, åker Sp3F & jag till Barcelona. där ska vi stanna i fem dygn. på min mobil har jag lisa som bakgrundsbild & på anteckningar står det som kom ihåg "syns på fre :) / johan o lisa" Som att jag skulle glömma bort.
som ett positivt avslut: det finaste idag (förutom johans & lisas bamsekramar & johans svar på tal som värmde varmt i hjärtat) var mammas & pappas fina omtanke i form av en sprillans kånken. mina föräldrar är de finaste som finns - det är synd att man aldrig har modet att tala om det för dem.
hjärta
du kan få mig hur lätt som helst
i en värld som är så kantig & hård som den här
är en blöt mjuk kyss det enda jag begär.
-
det blir aldrig lätt att lämna sverige. (& då vågar jag aldrig riktigt tänka på hur det blir om ett år)
-
lika hårt & mjukt
som du.
du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår men i själen din långt, långt in ekar tonåringens vrål.
annars ligger passet redo & miniresväskan står i vardagsrummet, redo att packas. konstaterar att jag nog blivit flygrädd på gamla dar vilket i och för sig inte är konstigt då de senaste årens resor bara förknippats med en enda sak, smärtor i maggropen.
jag skiter i packlistan & skriver istället en lista på saker jag ska ta itu med när jag kommer hem. ting jag borde gjort för länge länge sedan men aldrig riktigt vågat. kanske var rädslan för att den förändring man genomgått ska göra någon annan besviken alldeles för stor, men det är värt ett försök.
man måste kämpa lite för att klara en höst & för att visa att man fortfarande minns.
nu vet jag hur det känns & jag hatar att bli liten.
jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag kommit in i vardagslunket ännu. någonting säger mig att jag inte gjort det när jag rastlös vankar omkring i lägenheten & inte riktigt vet vad jag ska ta mig till. (lära sig att vara själv tar sin tid.)
i wish you got the flu so i could take care of you like you take care of me.
jag ska försöka hålla ett peppande tal om hösten, till hösten, för mig själv & kanske till & med för någon av er.
Tyvärr är det svårt när jag för andra dagen i rad är blöt enda in till underkläderna när jag kliver innanför dörren hemma. det är svårt när jag tittar på bilder ifrån i somras & nästan kan känna lukten av sommarkvällarna. de luktar lite som varm hud, för söta drinkar & insjö vatten eller som avgaser, rekordelig päron cider & hultsfred.
men mest av allt luktar Dem kvällarna som A;s t-shirt han glömt kvar i min soffa.
jag minns förra hösten när magvärken gått över & skolan försökte kväva oss. Vi tillbringade hundratals timmar i stinas hus, "kalla mig cp, kalla mig bög" blev slagorden & helgerna var skiten. tvättstugan blev stället-du-tillslut-alltid-hamnade-på & stina lyckades banka in i alla våra huvuden hakuna matata.
stinas hus ska säljas & jag kan inte låta bli att bli lite ledsen i ögat. vad vi tillbringat tid i det hus, vilka hemligheter som egentligen delats där & vad vi dansat, sjungit, skrikit, kysst, gråtit & skrattat där. förra hösten var det huset vår fristad mitt i allt ont. stina, jag tror ditt hus & du räddade oss, iallafall mig. 
det är klart jag & ni klarar en höst till. jag ska tvinga mig själv ännu en höst att njuta av gularödaoranga löv, jag ska åka till stockholm, jag ska fortsätta dansa, skrika, skratta, gråta, sjunga & förhoppningsvis kyssas. om nu inte i stinas hus så någon annanstans, kanske överallt.
jag har gummistövlar, te på lösvikt & hundra tusentals idéer i fingrarna. jag har en biljett till en lars winnerbäck konsert & hans nya skiva är redan beställd. jag har ett körkort, en ny symaskin & jag kommer klara mig. jag klarade förra hösten, jag klarar den här.
Jag är en av alla dom som ser nåt svårt i dessa jämngrå vinterdagar.
Men det enda jag kan tänka på just nu är att regnet öser ner utanför fönstret & att jag, om tjugotvå minuter, måste cykla tillbaka till skolan & sen hem igen.
