pannkakshjärtat

nu har jag skickat in min b-uppsats med 2 timmar & 7 minuter kvar till deadline. marina & jag har haft en sms-konversation i en timme nu om hur sjukt det känns. det är som att det var igår jag svängde in med den gröna bilen på parkeringen här nedanför. söndergråten, snorig & med noll aning om vad som väntade mig. nu går jag på möte inför nollningen & sista veckan i augusti är det jag som ska vara fadder i en vinröd overall som har påklistrade märken & mitt namn på höger ben.

vi sammanfattar vad vi lärt oss det här året. som vilka pojkar man ska hålla sig borta från i vår förening. att man inte ska låta killar som heter Tim ragga på en. att man tror att man vill ragga på snutar fast det vill man inte egentligen. vilken sorts kebab man borde beställa på pizzerian. varje introduktion till en ny kurs ger alltid fet ångest. bubbel är den bästa drickan men ger också de sjukaste fyllorna. campus är som en bubbla. det är inget folk bara slänger runt med. så är det! ica verkar ligga nära men känns ofantligt långt borta när man är sugen på cola en lördag klockan 20. Det är lyx att få ha lektioner i F-huset. Kan man inte lambo måste man lära sig den. gå inte med i skånes nation bara för att de är störst.  men främst av allt. allting löser sig. delkurser. uppsatsinlämningar. bakfyllor. pengabrist. ångest. allting ordnar sig. välkommen till bubblan. jag hoppas ni ska trivas. det gör jag!

matilda skrattade igår & sa att jag lät som ernst när jag talade om hur det luktade ute när regnet hade slutat falla & molnen försvann. det kanske bor en liten ernst i min maggrop. han jublade i sådana fall idag när solen sken & mina hörlurar pumpade ut mina två nya favoritlåtar. varje år är det likadant. jag förlåter livet för allt. jag förlåter det här landet för att bara ha bjudit på kyla, blöta skor, regnjackeväder & mörker månader i sträck. jag förlåter den här våren för att den återigen har gjort mig ledsen över att jag står i singular. jag slänger ångesten jag burit på sedan i söndags tillsammans med soppåsen för vad är den värd när solen skiner? när träden på innegården blommar? när skogen bakom huset är grön igen?

snart är vi inne i den sjätte månaden av det här året & då vill jag ta tillfället i att uppmärksamma det här & säga

du har vidgat din bekvämlighetszon så bra det här året att det är okej backa in i den igen. var i den men kliv för helvete utanför den igen. du måste. du vet att du måste. & seriöst, ingen bryr sig om hur full du var i lördagsnatt. på lördag kommer människor vara precis lika fulla & ingen kommer att minnas vem som var det helgen innan. knappt ens du kommer att minnas det. till sist, älskade dramatiska överanalyserande-borde-vara-ditt-mellannamn 160 centimeters kvinna. ta dig själv i handen. klappa dig själv på axeln. säg att du är okej. att det är okej. var snäll mot dig själv nu resterande dagar av detta år. att lära sig leva tar tid.

vi avslutade allkårsveckan på lördagen med ett brak. pussy palace stod som ofta nu för tiden för den obligatoriskt stökiga förfesten med bubbel, rosé & discolampa. sedan övergav jag & karro campuslivet till förmån för världen utanför bubblan & tog en taxi in till stan vilket resulterade återigen i historier att dela med sig av över kaffekoppar & i telefonsamtal. Karro kan ha skrivit cirka 10 meddelanden där hon förklarar hur mycket hon älskar det. jag håller med!

idag är jag inne på min andra dag som bakfull student med en b-uppsats som hänger över mina axlar. denna måndag stavas ingenting annat än ångest med en trött kropp, ännu tröttare huvud & en hals som kliar. lägenheten är en enda stor röra med flyttkartonger i alla hörn & mitt i sitter de två inneboende framför varsin dator. den ena tittar blommiga examens klänningar & den andra skriver det här. runt oss springer en förvirrad katt som inte riktigt vet var han ska ta vägen bland alla saker.

jag konstaterade idag att min äldsta vän fyller 25 om exakt en vecka. om exakt en vecka är det juni & livet rusar.

 

det är allkårsvecka på campus & det här är första kvällen sedan i tisdags som jag inte stökar i min overall vid den här tidpunkten. vi startade tisdagsmorgonen med beer olympics, lag here for beer & en 14 timmarsfylla. på onsdagskvällen drack jag så mycket bubbel, kom inte in i min port för att nyckeln hade slutat fungera & min stackars roomie fick en glad men ack så full student hoppandes i hennes säng. igår var det overall-sittning & dans hela natten för att varje låt krävde det. jag har skrattat så mycket. jag har varit så bakfull. jag har ätit alldeles för mycket pasta. jag har samlat på mig så många historier att hälften hade varit nog.

& jag är så lycklig över att jag snubblade över den här utbildningen en natt när jag inte kunde sova. att jag flyttade ner till den här småländska staden jag aldrig tidigare varit i. jag älskar den här lilla bubblan som är campus där det nu dunkas musik, brölas & sjungs utanför mitt fönster. att få vara student i vinröd overall är bland det finaste som hänt mig.

i lördags hade vi den sista pussy palace festen. när man lämnar en lägenhet som varit så snäll mot en så måste man slå på stort. så vi smyckade den med ballonger i rosa, silver & lila, hängde serpentiner i samma färger över hela taket & hängde upp ett rosaglittrigt draperi vid dörren mellan hall & vardagsrum. Man kunde dekorera sin egen sex-on-the-beach-bål med diverse glittriga tillbehör & jag sprang runt med kenneth the flamingo under armen stora delar av kvällen & matchade honom i en skrikrosa klänning jag aldrig kommer att ta på mig igen. det shottades tequila i en ring & soffbordet var borta till förmån för dansiga vingliga ben.



så var det precis så som en fest i pussy palace alltid är. det var högst oanständiga konversationer, bröligt, gapigt, flamsigt & skrattigt. det var klibbigt golv dagen efter & kvarglömt blev både skjortor, lösnaglar, ett skärp, en nästan full vodkaflaska med smak av lakrits & en urladdad mobiltelefon. bålskålen i form av en rosa hink blev helt tömd med bara några bitar av apelsin kvar i botten & dagen efter krävde sin coca cola flaska & töntiga filmer.

nu sitter jag i den vita soffan & det enda som hörs är ljudet från fläkten. det som skvallrar om att det varit fest för två dagar sedan är dildosarna som är utspridda över rummet, den ledsamma serpentinbiten på fönsterbrädan & diskberget som har tagit över hela köksbänken. & jag hoppas att den här lägenheten känner hur mycket vi älskar den. hur storslagen den har varit. sådär så att jag vågar mig på att säga att människor som inte varit här har missat någonting.

jag är själv inatt & trodde att ensamheten skulle bli outhärdlig. det är oftast då när man förväntar sig det som den istället sveper sig omkring en som en varm filt. jag gjorde misstaget att dricka kaffe vid 21 & planerade en nattlig session av b-uppsatsskrivande men istället sparar jag ner warsan shire texter i min pinterestmapp. jag tänker på världens finaste soffbord som väntar på att köras ner sträckan linköping-växjö & packas upp. på min soffa som står i ett lager & väntar på mitt samtal. jag funderar på om jag bygger mitt eget hem nu.

efter att ha kallat Linköping för hemma alla år är det inte så längre. jag flyttade min säng & mina kläder. är det sakerna som gör ett hem? min hemstad har blivit där jag kommer ifrån. Växjö där jag bor. är ett hem där människor man älskar lever? i sådana fall hör jag hemma överallt. inom mig vilar jag i det. jag är så fri jag kan bli.

växjö var fint ikväll. de mörka molnen som täckt himlen försvann. kvar var klar luft blå himmel & kvittrande fåglar. kanske var det våren som ropade. nu syns stjärnorna i mörkret över ett söndagscampus som vilar sig efter fyllan.

det har varit så mycket död den här våren. det stinker av den överallt & den luktar inte på det sättet att den kan hända utan på att den ska. den ska ske. någon gång. snart. när som helst. nu. när jag cyklade till ica idag syntes vitsipporna vid ängen & träden vid cykelvägen har blivit gröna. de lever igen efter månaderna av kala grenar & brungult gräs. & vi bara dör ju så jävla mycket hela tiden.

jag hoppas att du blir lycklig men jag önskar att du blir ensam först. sådär så att du vaknar upp på morgonen & somnar om igen för att det finns ingenting i hela världen som är värt att kliva ur sängen för. ingen som andas bredvid dig. ingen att ringa. & efter all den tiden som är som en evighet hoppas jag att du blir lycklig. för trots allt önskar jag dig det.

med vänliga hälsningar 
hon som ni fucked up.

vad jag vill säga till dig fast du inte hör.

du kommer inte att lyssna. jag vet det. jag vet det för att jag lyssnade inte heller. jag slutade berätta om när jag åkte hem till honom för skammen över mig själv reflekterades i deras ögon & då mådde jag illa. du tror att ingen kommer att kunna förstå. du är tvungen att vara med honom. du tror att det du känner har ingen annan känt eller kommer att känna.

du kommer inte att lyssna på mig. du kommer att låta honom riva upp dig rakt in i köttet & flera år ifrån nu kommer du fortfarande att äcklas över att du lät en man förstöra dig så. du kommer känna att han tog någonting viktigt ifrån dig. du kommer inte veta vad men det kommer att fattas dig.

du kommer inte kunna hålla någonting emot honom. du var en del, visst var du? Han gav dig alltid ett val & du valde att gå dit. han kommer aldrig be om ursäkt. han kommer inte känna någon skuld.

du kommer att höra oss sedan. du kommer att se på oss hur vi så som du går med rivsår ärrade i bröstkorgen. hur vi är ett före & ett efter någon som du blev ett före & ett efter honom. du kommer förstå att vi lever med det. att vi får se andra, så som du, göra om det vi gjorde. att de inte kommer att lyssna på oss. precis som du.

det där nätterna då det är melissa & jag. bara vi. hon i högtalaren & jag bredvid.

livet är så snällt mot mig just nu. du har verkligen flyt sa pappa när jag ringde honom mitt i glädjeruset. & det har jag. det är som att allt det där som varit så tungt innan liksom lättat. det handlar om flyt. & om mig. för när jag går tillbaka ett år i arkivet så förstår jag vad de menar när de säger att jag vuxit så mycket det senaste året. att de hör det på min röst. ett annat sätt att resonera. ett annat sätt att vara vid liv.

kanske är det så när livet är snällt mot en. när man blir snäll mot sig själv. kanske är det som när det fallit regn i flera dagar & solen börjar lysa så de gula blommorna på innergården spricker upp. kanske är det så att det är min tur att få blomma nu.

i höstas någon gång satt vi & diskuterade hur långt bort b-uppsatsskriveriet kändes. nu formulerar vi våra frågor. jag har spenderat tre dagar med att skriva, läsa, skriva, läsa, analysera, slå på min panna, upprepa ordet ångest & vanka fram & tillbaka. resten av den lilla glöd som fanns kvar efter det har gått åt till att kurera bakfyllan efter valborg. men vilken jävla valborg sedan! att springa runt i overall med roséboxen som en handväska över axeln & sitta fullt med människor på en äng mitt på campus för att senare härja hem & fylla pussy palace till bristningsgräns med människor, där hälften inte ens visste vilka vi var som bodde här. det är ett av det bättre sätten att fira in maj på.

imorgon ska sista inlämningsuppgiften in & vi ska avsluta delkurs 3 & börja delkurs 4. den sista kursen för terminen. & det här är de sista skälvande dagarna av mitt första universitetsår.