det spelar ingen roll vad som sker, om vi står kvar här när himlen faller ner, om vi sakta börjar tyna bort för jag skulle aldrig nånsin byta dig mot nån.
jag&mittL har startat någonting nytt. det var där när det hade blivit för mycket. för mycket av det dåliga. då kom vi överens om att när man tyckt en gjort någonting bra. eller sagt någonting bra. när en varit bra. då skulle en säga det. & istället för att som vän bara nicka & hålla med (för det gör en ju!) nästan överdrivet utropa JA verkligen ja JA!
för det är en insikt i att den kärlek jag känner för mina hjärtan, det känner de inte alltid för sig själva. den storhet jag ser, ser inte alltid dem. & för dem skulle jag göra det tusengångerom medans åt mig själv skulle jag knappt ibland ta ett endaste kliv. så då när en säger jag förtjänar det så ropar någon JA det gör du sannerligen! När en springer på någon som spottade på ens hjärta & en ändå kände sig söt. som att det var hans förlust. då utropar någon åhja JA det är du! JA ja det var det verkligen!
ibland tappar en bort sig själv & måste bli påmind om att en är bra.
för JA ja ja ja det är du sannerligen!I will be alright - i'm moving on.
Det började med att jag&johan åkte på bilträff. Så som att vrida tillbaka tiden 4 år. Fast inte på det sättet att en vill tillbaka. För det var bättre nu. Jag är bättre nu. Att stå i ett vitt rökmoln, sicksacka mellan bilarna & någonstans ifrån dunkar det i en bilplåt där vi samtidigt säger klistra fast regplåten. Att sitta i en bil som trycker en in i sätet. Eller att få åka i den sköna gröna golfen. För hur mycket han än må skämmas & hur långt bort han än parkerar den så är den fin. På så många vis.
Jag tog bussen hem vid 1 inatt. Besvikelse missnöje dumma tankar fick stå kvar på hållplatsen medan jag & glädjen åkte hem tittade på ace ventura & skrattade så tyst vi kunde för att inte väcka en mor eller en far. & imorse vaknade jag trött & törstig. Men glad. Så packade jag en väska för imorgon ger vi oss av.
*
en dag ska jag vakna upp & vara nått annat än det här.
en dag så är vi bara en historia bland andra man minns.
det är den 12 maj. med fina blyertsbokstäver börjar sidan med jag tror fortfarande att vi är en kärlekshistoria. Eller iallafall att min kärlek till dig är en enskild kärlekshistoria, en olycklig, enkelriktad kärlek. obesvarad. jag minns hur trött jag var på att vara kär i honom då. precis som han alltid fick mig dit han ville fick han mig även då. i 3 år hade det varit så. jag försökte bryta mig ifrån men han drog mig tillbaka för att sedan skjuta ifrån. & jag la det på mig. varenda gång. (jag har tappat räkningen på hur många dagböcker som handlat om dig.)
jag hade någonstans slängt in handduken & accepterat att såhär skulle det förbli. hade glömt bort hur det var utan honom. (jag hoppas jag vinner i slutändan jag med.) jag var 18 & tvärsäker på att det här skulle vara, kanske inte förevigt, men långt framöver. 6 dagar senare står en annan han lutad mot en husvägg & där slutade det. & började någonting annat som 4 år senare lämnar mig exakt likadan. jag är lika trött. jag har lagt det på mig. & jag har glömt bort hur det var utan honom.
en dag passerar vi varandra på gatan. Kanske känner vi igen varandra men vet inte riktigt ifrån vart. Vi passerar varandra, ser, omedvetna om vad den ena framkallat under den andres hud. flera år tidigare.
en dag passerar vi varandra på gatan. Kanske känner vi igen varandra men vet inte riktigt ifrån vart. Vi passerar varandra, ser, omedvetna om vad den ena framkallat under den andres hud. flera år tidigare.
jag gör vad jag ska, låter dagarna gå, jag börjar om på nytt här & i vasastan är det vår.
när jag kommer fram till trädgårdstorget är det 14 minuter kvar tills 1:an går hem. jag placerar mig på bänken & förbi mig vandrar bröliga snubbar & vinfnissiga äldre kvinnor. det sitter en ensam tjej i busskuren framför mig. bredvid henne står ett par & håller om varandra. Han balanserar på kryckor. det är fredagskväll. när det är 7 minuter kvar kliver en snubbe fram till mig & frågar efter tändare & jag har för första gången faktiskt en i fickan. Han tackar & precis när han ska ge tillbaka tändare inser jag, & även han, att på tändare står det med tjocka svarta bokstäver att only god can judge me. jag svamlar mig in i någon förklaring av att jag bara köpt den för att. han ler så som faktiskt bara vissa snubbar kan & säger den var fin. så går han. kvar sitter jag på bänken. generad så som bara en kan bli av vissa snubbar & förstår att det finns tamigfan flera fiskar i vattnet & det går alltid flera tåg eller bussar & går de inte kan en ju alltid cykla. eller gå.
finns inget som kan fucka vad jag känner just nu.
i september förra året står det när en går & lägger sig innan tio en lördagskväll finns det bara en enda sak att intala sig själv - det här kommer också att gå över. enda sedan då, till&med innan dess, har jag tänkt på den dagen jag kommer kunna kliva in på kontoret i snabbmatshuset & få säga upp mig. alla nätter jag behövt sitta uppe till klockan halv 2. alla mornar jag ilsket skrapat rutor i minusgrader. alla helger fyllda av jobbtimmar & ångest. allt springandes fram&tillbaka. alla hej&välkommendetgårbraattbörjabeställa & alla någontingannat? & alla någontingmer?. & så några villduha+menyellerdipsåstillmaten? & idag kom den dagen. helt plötsligt kom den & gick som ingenting & världen bara fortsätter & bussarna går som vanligt & klockan tickar på & jag vill bara hallå - snart är det över. jag klarade det.
Allt det här alla skratten som ekar medan tårarna rinner längs kinden.
när jag var 14 förstod jag att jag var tvungen att använda mig av ord för annars skulle jag dränkas i all den där ledsamheten jag ständigt bar på. istället för att inte förstå & sticka hål på huden började jag leta förklaringar i meningsuppbyggnader & sedan dess har det pågått en konstant jakt på nya sätt att beskriva. jag har fyllt tio anteckningsblock, en lunarstormdagbok & okänt antal bloggadress med dessa förklaringar. jag har haft tid för att lära mig beskriva ledsamhet. & så hamnar jag här.
det är konstigt hur en kan vara lite ledsen & samtidigt så förälskad i livet. det är det jag är nu. jag ler på bussen hem & behöver inte ens byta bland låtarna för varenda en passar in & tyst sjunger jag med. jag sitter på balkonger runt om i staden & känner hur jag, hur dem, hur livet, löser upp gråtknutarna i hjärtat. kanske är det någonting som tyngt mig. kanske väger spott mycket mer än man tror. jag kan ha gått & blivit kär. i själva livet. & kanske vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva det men jag vet hur det känns.
det är konstigt hur en kan vara lite ledsen & samtidigt så förälskad i livet. det är det jag är nu. jag ler på bussen hem & behöver inte ens byta bland låtarna för varenda en passar in & tyst sjunger jag med. jag sitter på balkonger runt om i staden & känner hur jag, hur dem, hur livet, löser upp gråtknutarna i hjärtat. kanske är det någonting som tyngt mig. kanske väger spott mycket mer än man tror. jag kan ha gått & blivit kär. i själva livet. & kanske vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva det men jag vet hur det känns.
men har du nånsin förlåtit mig? för det är nåt jag aldrig gjort själv.
Jag sitter i ett vardagsrum jag inte känner än & aldrig kommer att känna. klockan är 2 på natten & min alarmklocka är påslagen. jag ska jobba dagen efter men det kommer jag inte att göra. Utanför fönstret är gatorna tysta. Till sist ringer jag hem & pappa svarar & några minuter senare slår porten igen bakom min rygg. jag gråter tyst i den röda bilen hela vägen hem. han är obekväm, så som han blir när jag är ledsen.
Hemma ligger mamma bredvid mig hela natten. så att jag bara kan sträcka ut handen om det är någonting. det är bara att snudda vid hennes arm. Det sista hon säger är att jag inte får lägga det här på mig. i bakspegeln nästa morgon ser jag i mitt ansikte att det är precis det jag redan gjort.
Hemma ligger mamma bredvid mig hela natten. så att jag bara kan sträcka ut handen om det är någonting. det är bara att snudda vid hennes arm. Det sista hon säger är att jag inte får lägga det här på mig. i bakspegeln nästa morgon ser jag i mitt ansikte att det är precis det jag redan gjort.
idag sover jag själv med ett stort gult mjukisdjur & en liten mjukishund. det sista jag säger innan jag somnar är jag slutar lägga det på mig nu.
& i don't know what you want from me, my back against the wall, got one thing to say - stay away.
Imorse kvart över 6 klev jag upp. Då hade jag inte sovit alls på hela natten. Det var som att jag hade varit full & nu inte hade en aning om vad jag sysslat med. Fast jag mindes alltihop. Det är som att jag ser det som sker fast utifrån trots att jag är delaktig i varenda millimeter. Jag känner mig som ett litet barn som mina vänner måste hålla i handen annars kan jag springa rakt ut i trafiken & samtidigt som en kvinna som kan bära hela världen på dens axlar. Jag kanske är båda. Det kanske jag alltid varit.
Någon gång ska jag berätta om hur det är att vid klockan 1 på natten sitta på en öde ikea-parkering & ha icamaxistormarknad-skylten i bakspegeln. Men jag kan inte det. Inte än. jag måste få sova först & allting annat får komma sen.
Din kärlek har gjort så ont & allting jag fått blev tomt ändå står jag här.
jag sitter i bilen med nyckeln fortfarande i. det är det här jag åkt ifrån hela dagen & jag har ju vetat om det men låtsas. hela min kropp darrar & kanske handlar det om kylan som kryper sig in mellan sprickorna i bilen eller om ledsamheten som kryper ur sprickorna i mig. jag tror jag aldrig kommer få svar på det. så mycket svar jag söker som aldrig kommer komma till mig. & hjärtat mitt, som fått dricka kaffe helt ifred, gråter nu.
jag sitter kvar i min bil på parkeringsplatsen med ett hjärta som gråter i mig. jag har låtit någon spotta mig så länge i ansiktet & samtidigt gjort det själv att jag inte längre märker vems saliv det är jag torkar bort. jag får ett standard svar. det är en tyst svart telefonskärm & den invanda rörelsen med höger handen för att torka ansiktet.
jag har tagit mig in i ett stökigt rum & tryckt hörlurarna i öronen & har fingrarna mot tangenterna. jag skriver om suddar ut skriver om suddar ut. det finns inga fina inbäddade sätt att tala om att mitt hjärta gråter & jag hatar honom för det. jag hatar mig. jag hatar alltihop.
jag sitter kvar i min bil på parkeringsplatsen med ett hjärta som gråter i mig. jag har låtit någon spotta mig så länge i ansiktet & samtidigt gjort det själv att jag inte längre märker vems saliv det är jag torkar bort. jag får ett standard svar. det är en tyst svart telefonskärm & den invanda rörelsen med höger handen för att torka ansiktet.
jag har tagit mig in i ett stökigt rum & tryckt hörlurarna i öronen & har fingrarna mot tangenterna. jag skriver om suddar ut skriver om suddar ut. det finns inga fina inbäddade sätt att tala om att mitt hjärta gråter & jag hatar honom för det. jag hatar mig. jag hatar alltihop.
Vissa dar känns allt som vanligt, det känns som längesen men en film en sång på radion så kommer allt tillbaks igen.
jag må ha förstört Melissa för dig, du har förstört så mycket mer i mig.
Men han tror nog redan att han nog förstår.
idag spelade jag have a little faith in me för min pappa. det var i den ständigt pågående diskussionen om vad en ska göra sedan & hur det egentligen ska gå till & varför & hur & när. jag tror många, inte bara min far, vill ha en förhandsvisning om hur det faktiskt kommer att gå. så de kan borsta bort sina frågetecken. jag har inte den förhandsvisningen för sådana bjuder inte livet på. det är knappt en får en sneak peak. det enda jag vet just nu är att det kommer ordna sig. på något vis. & att det kommer vara jag som ordnar det. så mycket faith in me har jag.
I'll say so long to selfpity goodbye blues, you ran out of time i'm leaving you.
så inser jag att det finns inte längre något sedan. det finns inget snart eller strax eller om ett tag. det händer nu. det där som skulle ske sedan det sker nu. det pågår här framför mig medan jag letar mig iväg för att jag har gjort mig van vid snart. jag är någon annanstans fortfarande. men det slutar jag upp med idag för det är 12 april & det är nu det händer. jag vet inte alls vart jag ska egentligen. jag har ingen koll. hur ska det här ens gå? jag vet inte men jag är så jävla jävla redo för det här.
she's alone again with all his hollow words.
jag är lite ur fokus säger jag. liksom varnande. så att hon vet. & hon säger att hon förstår. att hon heller inte riktigt är med för hennes kärlek gjorde slut på deras, på henne, häromdagen. så jag är också lite ur fokus. jag står där på kakelgolvet & grimaserar över hur det är att gå sönder över det. jag har gjort det. nu gör hon det. alltid blir det sådär orättvist. som att här står jag med en mage som hugger mig när jag minst anar det men med ett hjärta som surplar kaffe i lugn&ro. det gör inte hennes hjärta kan jag tro. & hur mycket jag än avskyr vad min mage gör med mig skulle jag låta den göra det om&om bara jag slapp gå sönder. han har inte bestämt sig än & jag önskar att hon ska slippa det. för det är inte skönt att braka ner i de där skurade brickorna men på kvällen ändrar hon relationsstatusen till singel. & jag tänker att mina hugg i magen är ingenting i jämförelse. knappt ingenting alls.
Blås lite här där det gör ont, det kanske ger sig.
när jag skrev att jag skulle lyssna mera på min mage menade jag att den inte skulle behöva skrika. det var precis det den gjorde. det har varit dagar då jag inte stått på mina ben annat än böjd. det roligaste som skedde från fredag till måndag var när pappas kexchoklad fastnade i en automat på sjukhuset. egentligen bara att få spendera den där timman i väntan på provsvar med honom, i ett väntrum, där han är den pappa ingen annan ser & jag älskar. nu ska jag svälja gula piller i 4 veckor för min mage hugger i mig & jag förstår inte vad den försöker säga. egentligen förstår nog ingen annan det heller. det skulle ju bli bra nu.
jag har bara legat där, bytt sida i soffan & släpat med mig värmekudden. & blivit sur på mig själv för att jag glömde flytta fjärrkontrollen. så när det lättade var det som att se igen. som efter en förkylning. att få lyssna på musik. att få prata med någon som jag inte kallar mamma eller pappa. att få äta någonting som inte är kokt fisk med ris utan soja eller tortillabröd. igår drack jag cola. det var kanske dumt men den godaste cola jag någonsin druckit. & sakta återgår jag till att vara mig.
jag har bara legat där, bytt sida i soffan & släpat med mig värmekudden. & blivit sur på mig själv för att jag glömde flytta fjärrkontrollen. så när det lättade var det som att se igen. som efter en förkylning. att få lyssna på musik. att få prata med någon som jag inte kallar mamma eller pappa. att få äta någonting som inte är kokt fisk med ris utan soja eller tortillabröd. igår drack jag cola. det var kanske dumt men den godaste cola jag någonsin druckit. & sakta återgår jag till att vara mig.
släpp allt, känner du hjärtat det slår nu? längtan är över det är äntligen vår tur, känslan av nått bättre är vårt nu.
& det var mitt vårskrik.
Så jag sa till mig själv väx upp du lilla barn.
minns du när jag sov över i det gula huset med den enorma trädgården & var tvungen att gå upp jätte tidigt för att mormor skulle till sjukhuset & jag kräktes utanför den vita forden för du värkte så i mig? jag vet inte vad du ville säga mig då. ibland har jag inte vetat det. då när du slitit rivit bankat kramat sönder i mig. men jag är ledsen för det. för att jag inte alltid lyssnat.
hjärnan är en fräck tjuv. det vet väl du. en sån där veta-bättre-typ som lars sjunger om. som tror sig veta bäst i alla tänkbara situationer frågeställningar beslut som kommer i min väg. & jag har lyssnat för hjärnan den har skrikit högst & jag har lyssnat precis som det lilla barn jag en gång var. som alltid trodde att äldre människor satt med facit. & likt jag litat blint på dem har jag litat på min huvudknopp. på att det som kommer därifrån kommer att vara bra. för mig. & du har värkt.
hjärnan är en fräck tjuv. det vet väl du. en sån där veta-bättre-typ som lars sjunger om. som tror sig veta bäst i alla tänkbara situationer frågeställningar beslut som kommer i min väg. & jag har lyssnat för hjärnan den har skrikit högst & jag har lyssnat precis som det lilla barn jag en gång var. som alltid trodde att äldre människor satt med facit. & likt jag litat blint på dem har jag litat på min huvudknopp. på att det som kommer därifrån kommer att vara bra. för mig. & du har värkt.
men jag vet nu att fjärilar fladdrar inte i hjärnor. det sprakar inga fyverkerier där heller. & ingen direkt bra beslutsfattare är den heller. så. det är du&jag nu jag säger kom kom så ruttnar vi ihop på alla veta bättre typer som ska säga hur man gör.
Tiden efter detta allting ur ett perspektiv.
Det blev april. Smaka på det. april. & jag går barfota i skorna igen. Vilket gör mitt hjärta helt. På riktigt. Jag känner det liksom sjunka ihop innanför revbenen & sucka av lättnad för att sedan lägga upp benen på soffbordet & smutta på en kopp kaffe med lagom mycket mjölk i. Mitt hjärta är helt. tror jag. Även om hjärnan vill få det till någonting annat som hjärnor så ofta vill. Iallafall min.
& i all den här rastlösheten som jag så lätt vältrar mig i så kan det vara så att jag gör som K pratade om i telefonen igår. Gillar det här som är nu, för det kommer kunna komma en tid då jag glor in i en backspegel & önskar att jag var tillbaka här. Med ett hjärta som får dricka sitt kaffe ifred.
