Du sa; ja jag visste från början, jag hade rätt hela tiden, du går nu. ja jag visste från början att jag var här på nåder du går nu (allt som jag gav dig, jag gör aldrig om det.)
Jag minns dig. tro inte att jag glömt dig. jag känner dig i mig. den där 18-åringen som brister. jag kan fortfarande känna soffans ryggstöd i deras tv-rum. blicken som försvann till någonting annat utanför fönstret. hur han satt bredvid men lika gärna kunde vara någon helt annanstans. den där känslan av att vilja fly. att lämna soffan. lämna honom. lämna mig själv kvar där & gå. Bara kliva ut genom dörren & försvinna.
Jag vet inte om det är du eller jag som gråter. vem av oss det är som brister. om det är du med all din skam & skuld & tystnad som ber efter det förlåt jag aldrig gett dig. eller jag, för att jag inte kan förlåta. för att jag håller dig ansvarig för vad jag genomlidit, genomlider. vi är samma person fast ändå inte. jag vet att du endast gjorde vad du trodde att du behövde göra för att någon skulle älska dig. för att han skulle älska dig. & att du slöt dig för att skydda dig. hur varje rörelse från honom fick din kropp spänd till max. I ett flyktläge? Alltid i ett flyktläge. Hur ensam du var i det. Hur jävla ensamt det var i den tvåsamheten från november till september.
Kanske är de det. Att i alla dessa år efteråt då jag fysiskt varit mera ensam ändå aldrig känt den ensamheten du kände då.
Jag känner dig. Du är med mig. Alla dessa år är som raderade ur minnet (fast jag minns allt.) är det du eller jag i spegeln nu? är det du som hänger upp julstjärnan i fönstret? Är det nu jag ska ta med dig på en rundtur? Ja, det här är vårt hem. Det här är din säng. den är densamma som förut. Det här är dina saker. här är nyckeln, varsegod. Du flydde till sist. Ut genom dörren. bort över havet. slutade svara i telefonen. men du behöver inte fly mera. vi behöver inte fly mera.
Varför är vi i detta flyktläge fortfarande? Alltid beredd. Alltid på maxgräns. Är det du eller jag som upprepar frasen i huvudet i think there is a distinct possibility that i am profoundly & irreversibly screwed up? Är det sant? Jag vill ge upp nu. känner du igen känslan? Klart du gör. Hur skönt det vore att strunta i allt. acceptera att det är såhär. inte försöka bli bättre. vara bättre.
Jag vet inte om det är dina eller mina tårar men jag torkar dem nu.
Jag vet inte om det är du eller jag som gråter. vem av oss det är som brister. om det är du med all din skam & skuld & tystnad som ber efter det förlåt jag aldrig gett dig. eller jag, för att jag inte kan förlåta. för att jag håller dig ansvarig för vad jag genomlidit, genomlider. vi är samma person fast ändå inte. jag vet att du endast gjorde vad du trodde att du behövde göra för att någon skulle älska dig. för att han skulle älska dig. & att du slöt dig för att skydda dig. hur varje rörelse från honom fick din kropp spänd till max. I ett flyktläge? Alltid i ett flyktläge. Hur ensam du var i det. Hur jävla ensamt det var i den tvåsamheten från november till september.
Kanske är de det. Att i alla dessa år efteråt då jag fysiskt varit mera ensam ändå aldrig känt den ensamheten du kände då.
Jag känner dig. Du är med mig. Alla dessa år är som raderade ur minnet (fast jag minns allt.) är det du eller jag i spegeln nu? är det du som hänger upp julstjärnan i fönstret? Är det nu jag ska ta med dig på en rundtur? Ja, det här är vårt hem. Det här är din säng. den är densamma som förut. Det här är dina saker. här är nyckeln, varsegod. Du flydde till sist. Ut genom dörren. bort över havet. slutade svara i telefonen. men du behöver inte fly mera. vi behöver inte fly mera.
Varför är vi i detta flyktläge fortfarande? Alltid beredd. Alltid på maxgräns. Är det du eller jag som upprepar frasen i huvudet i think there is a distinct possibility that i am profoundly & irreversibly screwed up? Är det sant? Jag vill ge upp nu. känner du igen känslan? Klart du gör. Hur skönt det vore att strunta i allt. acceptera att det är såhär. inte försöka bli bättre. vara bättre.
Jag vet inte om det är dina eller mina tårar men jag torkar dem nu.
trött på allvar, det som jag har & plötsligt förstår jag varför jag blivit som jag är.
jag hamnade i en feberdvala mitt i lördagsnatten. hela söndagen låg jag under täcket i soffan. somnade. vaknade. somnade. vaknade. orkade få i mig några koppar av té med honung & fyra rostade mackor med tomater på. skulle givetvis tvinga iväg mig till föreläsningen imorse för att jag har inte tid att vara sjuk & hade halvslutna ögon i två timmar längst fram klassrummet. kom hem. somnade på soffan, vaknade & tänkte nej. så jag sa nej. nej jag kan inte planera en budget idag. nej jag orkar inte gå på mötet. tänkte på vad jag sa till henne förra onsdagen. det här med att jag verkar tycka att jag ska vara någon slags övermänsklig varelse. jag får inte vara människa. jag måste vara bättre. en sådan människa får inte vara sjuk. en sådan människa som inte säger nej.
öppnar anteckningarna i mobiltelefonen. de där orden hon skrev upp på tavlan som jag efteråt plintade ner för att jag måste kunna läsa dem. upprepa dem. Vänlighet. Förståelse. En människa bland alla andra människor. ord så långt ifrån mitt förhållningssätt till mig själv att de känns fel att ens ta dem i munnen. inser att den här gången var jag vänlig mot mig själv. jag var förstående. jag fick vara människa.
inser också att jag inte minns när senast jag sa nej trots att jag var sjuk. trots att hela kroppen värker av nej. jag har haft en legitim ursäkt & ändå. jag har skrivit både hemtentor och c-uppsats med en febrig kropp jag dövat med tabletter. snörvlat och hostat på seminarium. huttrat mig igenom födelsedagsfester & middagar. jag har slängt mig med ursäkter som att jag har inte tid att vara sjuk, precis så som jag sa imorse, men det har aldrig varit riktigt sant. det är inte okej att vara sjuk. att vara sjuk är att vara mänsklig & jag ska stå över sådana saker. jag ska vara bättre än så. jag ska inte säga nej.
varför får jag inte säga nej? jag har varit övertygad om att människor kommer att lämna mig om jag gör det. de kommer sluta tycka om mig. detta låter som att jag sagt ja endast för att människor ska vilja vara min vän vilket är fel. de flesta gånger, om inte alla, har jag velat säga ja. klart jag velat ses för jag älskar dem. människor man älskar gör man allt för. men jag har tappat mig själv i det. istället för att lyssna på mig & min kropp har jag satt mig i bilen trots att jag jobbat 8 timmar redan. böjt mig. fixat. sprungit hem för att hinna byta om innan jag ska iväg igen. cyklat fram & tillbaka. ignorerat feber. svalt tabletter. listan är smärtsamt lång på saker jag gjort för att jag inte får vara en människa som säger nej.
jag är övertygad om att många människor som jag älskar hade kunnat hantera att jag sa nej. de hade tyckt om mig ändå. & hade dem inte det så hade de uppenbarligen inte velat vara med mig eftersom det här är inte jag. jag är ingen övermänniska. jag kommer behöva säga nej. jag kommer ibland inte orka. jag kommer att bli sjuk flera gånger i mitt liv. det måste få vara okej. det är ingen annans fel att jag har gjort det här men jag vill heller inte lägga det som en ytterligare bristning hos mig själv. jag läser orden igen. Vänlighet. Förståelse. Jag förstår varför. jag ville bara att människor skulle tycka om mig & jag trodde att det var såhär man gjorde. jag vet bättre nu. nu vill jag vara en människa bland alla andra människor.
öppnar anteckningarna i mobiltelefonen. de där orden hon skrev upp på tavlan som jag efteråt plintade ner för att jag måste kunna läsa dem. upprepa dem. Vänlighet. Förståelse. En människa bland alla andra människor. ord så långt ifrån mitt förhållningssätt till mig själv att de känns fel att ens ta dem i munnen. inser att den här gången var jag vänlig mot mig själv. jag var förstående. jag fick vara människa.
inser också att jag inte minns när senast jag sa nej trots att jag var sjuk. trots att hela kroppen värker av nej. jag har haft en legitim ursäkt & ändå. jag har skrivit både hemtentor och c-uppsats med en febrig kropp jag dövat med tabletter. snörvlat och hostat på seminarium. huttrat mig igenom födelsedagsfester & middagar. jag har slängt mig med ursäkter som att jag har inte tid att vara sjuk, precis så som jag sa imorse, men det har aldrig varit riktigt sant. det är inte okej att vara sjuk. att vara sjuk är att vara mänsklig & jag ska stå över sådana saker. jag ska vara bättre än så. jag ska inte säga nej.
varför får jag inte säga nej? jag har varit övertygad om att människor kommer att lämna mig om jag gör det. de kommer sluta tycka om mig. detta låter som att jag sagt ja endast för att människor ska vilja vara min vän vilket är fel. de flesta gånger, om inte alla, har jag velat säga ja. klart jag velat ses för jag älskar dem. människor man älskar gör man allt för. men jag har tappat mig själv i det. istället för att lyssna på mig & min kropp har jag satt mig i bilen trots att jag jobbat 8 timmar redan. böjt mig. fixat. sprungit hem för att hinna byta om innan jag ska iväg igen. cyklat fram & tillbaka. ignorerat feber. svalt tabletter. listan är smärtsamt lång på saker jag gjort för att jag inte får vara en människa som säger nej.
jag är övertygad om att många människor som jag älskar hade kunnat hantera att jag sa nej. de hade tyckt om mig ändå. & hade dem inte det så hade de uppenbarligen inte velat vara med mig eftersom det här är inte jag. jag är ingen övermänniska. jag kommer behöva säga nej. jag kommer ibland inte orka. jag kommer att bli sjuk flera gånger i mitt liv. det måste få vara okej. det är ingen annans fel att jag har gjort det här men jag vill heller inte lägga det som en ytterligare bristning hos mig själv. jag läser orden igen. Vänlighet. Förståelse. Jag förstår varför. jag ville bara att människor skulle tycka om mig & jag trodde att det var såhär man gjorde. jag vet bättre nu. nu vill jag vara en människa bland alla andra människor.
"I am terrified by this dark thing that sleeps in me." - Sylvia Plath
Idag har jag sån ångest att jag vill dra mina långa naglar in i bröstkorgen. Bland all hud, kött, ben & blod vill jag karva ut vad än det är i mig som skapar det här. Jag vill inte dö jag vill bara inte existera. Inte såhär. Inte med det här. Inte som mig själv.
Jag vill hoppa på ett tåg till mamma & pappa. Be om att bli liten igen. Att de kan ta hand om mig. Mata mig. Tvätta mig. Gör om mig. Baka om mig till någon annan. Säg att allting någon gång kommer att bli bättre. Säg det kommer bli bättre. Att jag kommer bli bättre. Kan vi göra om?
Idag efter föreläsningen gick jag hem, drog den grå filten över kroppen & kramade den stora mjukishunden fast jag är 25 år gammal. En stund var det bara vi. Jag, hunden, ångesten. så som det alltid varit. Det terapin gjort med mig är att jag ser den destruktiva relationen jag har till mig själv. Det är som att en del av mig står utanför, tvingas bevittna, bölar, ber snälla sluta medan jag misshandlar mig själv. Slår med knytnävarna. Sparkar. Spottar. Jag som ska va min bästa vän är min största fiende. Den jag ska älska mest hatar jag.
När människor beskriver hur de ser mig tror jag att de beskriver en annan människa? Vem är hon? Min självbild är så skev att jag inte ibland ens kan tro på dem. I mig hör jag rösten - Ni måste se fel. Snart, någon gång nu, när som helst, kommer ni alla se vem jag själv ser. Då kommer ni vilja gå. & jag kommer låta er göra det. För hur ska jag kunna tvinga er vara kvar med mig? Hur ska någon vilja vara det? Det finns ingenting här att erbjuda.
Bredvid mig står den där delen av mig & hulkar nu. I några slags spillror efter en måndagsmisshandel som är långt ifrån över. Den kan pågå hela natten. Fortsätta till nästa dag. En av mina vänner skrev idag "det är precis som att du har något kletigt som rinner över väggarna i ditt inre. Som skymmer sikten & täpper igen de där lufthålen där du ser klart på dig själv." Det är precis så. Jag ser ingenting genom tårarna & blodet.
