pannkakshjärtat

om en vill veta hur förväntningar luktar, ta bussen till stan en lördagskväll vid klockan 7.

jag kan ligga i sängen, trött så som att någon slagit en hammare i huvudet, & längta. längta efter att få dricka kaffe med en vän & prata tills vi båda tystnar. längta efter att få sagt allt man vill ha sagt. längta efter luft. Novemberluft som kyler ner kinderna & fingrarna. längta efter nätter. & precis, precis innan hjärnan stänger ner totalt längtar jag efter orden, efter meningarna, efter att formulera någonting någonstans. det är som en värk i bröstet, & det har det gjort många gånger. värkt efter människor efter platser efter tider som flytt från nuet men aldrig efter ord. de har alltid fått plats även när ingenting annat fått existera. nu existerar inte ens dem.

vänder ryggen åt november & somnar om.

mitt hjärta har fått revansch. det må vara fult. men det är heller inte vackert att falla sönder på en uteservering & inte ens ha ork att böja sig ner för att plocka upp bitarna. någon annan måste vara jag nu. & jag vet hur det känns. som melissa sjunger i mina hörlurar.

 

hon säger det inte till mig. hon sitter mittemot i den trasiga stolen med ord som verkar ramla ur hennes mun. som att hon inte kan hjälpa det, som att dem bara måste ut. det är med mig hon pratar men det hon säger, det säger hon till sig själv. inte ens när det fylls på med människor på balkongen slutar hon. lutar sig bara framåt pratar högre nästan skriker genom cigarettröken som att den var en dimma. jag nickar för jag vet att det är det hon söker efter. det är det hon vill komma åt.

jag är bara en tjej på en fest. nästa dag kommer hon inte ens minnas vad hon sa. inte ens att jag nickade. bara vakna med en känsla bland okända kuddar. hur det är att fortfarande älska någon fast hela skiten redan gått åt helvete.

att bestämma sig. en kan ju skriva en lista som de gör på film. med fördelarna & nackdelarna uppställda på var sin sida av ett sträck. du är gammal nog att ta egna beslut. man kan fundera. fråga om råd. köra fram&tillbaka. tänka tills man inte ens vet vad en tänkte från början & vara tvungen att gå tillbaka hela långa vägen. börja om. vad tycker du? vad tycker dem? vad skulle någon annan vem som helst göra? fast det är inte en själv som ska bestämma sig. det hjälper inte med ett papper med fördelar & nackdelar. hur prydligt & rakt man än har dragit sträcket. det är magen som bestämmer. det är den som ska få säga sitt.

det finns enstaka saker som är som att komma hem, att gå på en Lars konsert är det. exakt varje gång. som att vrida om nyckeln, kliva in, sparka av sig skorna, hej jag är hemma nu. från kylan, in i värmen. det var en sådan där konsert, förra fredagen, då en vill skriva ut allting inom sig samtidigt som man bara vill lyssna samtidigt som man vill spara det i en liten burk samtidigt som en önskar att det aldrig någonsin får ta slut.

fast det gör det ju. då vill man inte gå hem istället. så då gick vi & drack öl. promenerade mellan haken. gick inte ens hem i lagom tid fast vi svurit på det. & trots det, var vi där nästa natt igen. sedan dansade vi hem. bokstavligt talat. till musik från mobilhögtalaren, över östra sjukhusets parkering. att vara ute i kylan fast varm inuti.

 

just nu vill jag vara katt. eller pensionär. eller någonting som inte är att vara städerska & kliva upp tio i 5 på morgonen & komma hem klockan 8 på kvällen. människors övertalningsmeningar borde testas en tisdagsförmiddag när trötthetstårarna trycker innanför ögonen medan en slänger blickar konstant mot dvdspelaren. nu har fem minuter gått. jag försöker med mina 4-dagar-kvar-till-helg men jag är en hopplös snorunge till 90-talist som bara ser en ihoprullad katt vid sidan av mig, känner värken i vänster rygghalva, besvikelsen över att behöva tacka nej för att jag inte orkar. eller kan. håller jag på att bli vuxen, & det som jag känner är en växtvärk som värker i allt?

att sitta mittemot honom någon gång igen känns lika fucked up som att aldrig mera göra det. att komma sådär nära att en kan känna hur han luktar. att höra hur han pratar. att titta på honom utan att låtsas se förbi. det kan talas om krossade hjärtan men vad som verkligen trasar sönder, vad som på riktigt skär genom blodpumpen som en kniv genom smör, det är tanken på att ha honom framför sig igen, & på att aldrig någonsin igen få ha det.