Det är över för gott men att inget är för evigt är väl underförstått.
ok. så. jag har suttit här en mindre evighet & försökt att liksom knyta ihop säcken runt den här sommaren & slänga iväg. lägga den på minneshögen. eller hyllan. låta den samla lite damm. jag tror den behöver det. för precis som läkare sa om mina såriga armar idag, så behöver nog den här sommaren bara att jag ska sluta klia. så kommer den att läka fint.
jag föredrar att inte tänka i svart&vitt förutom i kläder. jag tror på gråskalor. att ingenting kan vara totalt shitty rakt igenom. precis som det inte kan vara tvärtemot. & ur den här sommaren har det kommit så mycket ont & så mycket gott i en sådan stor blandning att det är svårt att skilja det åt. för ur någonting ont kom någonting gott som sen gjorde någonting ont som till slut gjorde gott. & så vidare. jag kan fortsätta men jag vill inte mer. jag slutar klia nu. knyter ihop säcken & jag gör det med det här
& trots alla strapatserna i livet kommer vi fram till att vi trivs med hur poletten föll.
jag är egentligen lite för trött för att skriva någonting alls. kanske finns det inte så mycket att säga & det känns nästan fint. det har funnits alldeles för mycket innan. jag spelade tomas ledin på högsta volym på vägen hem igårnatt ifrån jobbet & skuttade från bilen till garagedörren & tillbaka. det säger väl någonting. kanske säger det allt.
Gräset växer grönare när marken har blitt bränd.
när allt det här inte är igår. eller för en månad sedan. då ska jag berätta för er. när det inte längre är som mina såriga armar som rivs upp & blöder & får sårskorpor för att rivas upp igen. när det kommer vara ärr. kanske fula vita men det kommer vara ärr som inte rivs upp på samma enkla vis. då ska jag berätta för er.
när det här är en parantes. några blogginlägg i ett pannkakshjärta. några sidor i en svart bok. några sms i en mobiltelefon. när det här är ett kapitel, kanske inte ens ett eget, bara en del, några sidor, i en bok om mig. då ska jag berätta för er. när jag inte längre hatar vad någon gjort. då ska jag berätta. alltihop.
när det här är en parantes. några blogginlägg i ett pannkakshjärta. några sidor i en svart bok. några sms i en mobiltelefon. när det här är ett kapitel, kanske inte ens ett eget, bara en del, några sidor, i en bok om mig. då ska jag berätta för er. när jag inte längre hatar vad någon gjort. då ska jag berätta. alltihop.
ingen annan skulle förstå & ingen annan skulle gå en meter för mig - jag behöver dig.
kanske en fortsättning på det här eller bara som så att jag vill skrika ut det, högt högt högt över den här staden, över alla städer jag någonsin varit i & över alla dem jag inte varit i ännu. tatuera in det på kroppen, rakt över bröstkorgen eller över den andra foten, låt det tryckas in i varje ven i varje liten del av mig. tatuera varje kropp som existerar. skriv det på skyltar vid motorvägen, vid avfarterna. tryck det på t-shirtar, annonsera ut det i tidningen, på reklambladen. släpp ner dem i varje brevlåda, varje brevinkast. dela ut flygblad på stan. skriv det i några fler böcker, klottra det på fasaderna & låt mig hojta ut det, skryta om er, så ni & allesammans förstår att
ni är världens bästa
& jag älskar er.
ni är världens bästa
& jag älskar er.
Du ska se att allting ordnar sig.
När en går & lägger sig innan klockan tio en lördagskväll finns det bara en enda sak att intala sig själv. Det här kommer också att gå över.
*
& jag ska aldrig mer säga sanningen till nån som saknar förmåga att förstå.
när dagen gryr så res dig upp & pröva hur det känns.
ikväll känner jag mig lite lite hoppfull. sådär så att jag vet att det kanske kommer att ordna sig. det är hon som släpar mig dit. hon som är lite som min bättre hälft. en sån där som är som jag fast lite lite bättre. hon fyller i mina meningar. hon tar ord ur min mun & lägger i sin. hon talar mina tankar när jag inte ens kan forma dem. hon känner det jag känner. hon tänker det jag tänker. hennes armar är som mina. hennes hjärta lite som mitt (fast vad jag önskar att det inte vore så.)
& det finns så många människor jag aldrig skulle gå ett steg för igen men för henne skulle jag göra det miljoner gånger om.
Det finns en tid när gräset måste gro.
jag önskar att det ska bli höst. jag, som i hon som börjar gå barfota i mars & enda in i november. jag vill att det blir höst nu. för då kan jag sitta på caféerna i min stickade tjocka halsduk & svarta jeans & låtsas att det är kylan som gör mig tung.
Det känns ännu sämre nu.
Hur långt kan man gå? hur lågt kan man sjunka? hur kasst kan man må?
jag kan inte låtsas längre. jag låtsades upp det sista häromnatten. hur kan man se någon rakt i ögonen sådär? jag är en påse bajs som någon fick för sig behövde stryk också. hade det varit på riktigt skulle det vara en bruten näsa, några knäckta revben & en blåtira. men det är inte det. det syns inte. det kanske inte alltid ens märks.
sedan en tid undrar jag om jag nästintill underlättar för människor att pissa på mig. att jag, likt den duktiga flicka jag är, inte ställer till någon scen. inte ens på platensgatan kl. 2 en fredagsnatt. jag säger hej hur är det? jag skriker inte. jag gråter aldrig. jag tittar inte ens bort & nu är det allt jag ser. jag går hem, håller hårt i min bästa väns arm & dör inombords. skriver någonting sånt här istället.
du är svag men en dag blir du oslagbar.
& i bet you are just fine.
Om någon skulle skrika in i mig idag skulle det eka. Så tom är jag. Ett skal av svarta kläder & lite hud. Det finns ingenting att hämta här. Ingenting att ta av.
Det regnar idag & jag utnyttjar de sista timmarna med mitt L, innan hon far iväg igen.
Someday i'll be living in a big old city & all you're ever gonna be is mean.
jag har haft nog idag med att försöka övertala mig själv att det finns mening i det jag sysslar med. att det ska leda till någonting bättre. men det är så svårt nu. det är svårt att se någonting som knappt ens syns. precis lika svårt som det är att försöka inse att människor faktiskt kan vara fittiga utan att en gett dem anledning till det. att en måste se igenom dem för att orka vidare. för att de inte ska krympa en. mamma säger att de är så små stina, så små människor & visar mellan tummen & pekfingret.
& jag tänker att det är ett under att så små människor kan göra så mycket skada.
jag tycker mig höra vad dom tänker - är hon sådär jämt?
olycklig kärlek är ju en jävla fitta. eller kuk. om en föredrar det.
du hade allt ett ögonblick, en enda kort minut.
jag ligger någonstans därnere vid alla fotsulor & skvalpar runt. för jag har fallit sönder, precis som jag brukar göra & är van vid nu. river i garderoben efter någonting att ta på sig. rasar. kör bilen fort i rondellerna, har hög volym & johan hade visst inte loggat ut. rasar. tittar lite för länge över en axel. rasar. det låter hemskt att en vänjer sig fast det är precis det en gör. hur är man ens hel?
Du är svag men en dag blir du oslagbar.
En till av alla andra nätter.
det är under sådana här nätter som jag förstår varför människor ringer desperata samtal efter tolv. & jag förstår varför jag själv gjort det. för då spelar det liksom mindre roll hur många vänner en har runt omkring sig. att ens föräldrar sover i rummet intill. att klackskorna en köpte på rean gör att man ser badass ut. att ens favoritlars kommer att spela om bara några veckor, ett stenkast från ens hem. att handbollsmännen gick till OS-final.
för i det här mörkret blir ingen badass. mest bara ynkligt liten & sängen sådär ofantligt stor.
dem kommer aldrig någonsin förstå men det gör mig ingenting för jag har allt jag önskar mig ändå.
varje natt, sedan jag klev ut ur den där porten, har jag tänkt på det. när jag åkt hem i den gröna bilen, vandrat från bussen, cyklat genom vidingsjö. jag har förvånats & sedan skämts över att jag just blivit förvånad. som att jag någonstans, mitt i ilskan, trodde på det han sagt.
jag har de bästa människorna runt omkring mig. jag hade tappat bort det någonstans i det här året, hur fantastiska de faktiskt är. han hade fel för jag skulle aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig någonsin byta dem mot någon. så jag håller med sandra & bestämmer att från&med nu (du) struntar jag i att hitta någon som en måste titta på i smyg bara för att se om det är sant att den sitter kvar, bredvid en. för det som betyder någonting är de som skickar how's your heart doing?-sms. de som sätter på ace ventura. & yrrol. som frågar hur en mår & klarar av att en inte kan svara bra. de som trots mil ifrån ändå försöker vara så nära som det går. de som stannar kvar även fast en är ledsen & inte bara går.
jag har de bästa människorna runt omkring mig. jag hade tappat bort det någonstans i det här året, hur fantastiska de faktiskt är. han hade fel för jag skulle aldrig aldrig aldrig aldrig aldrig någonsin byta dem mot någon. så jag håller med sandra & bestämmer att från&med nu (du) struntar jag i att hitta någon som en måste titta på i smyg bara för att se om det är sant att den sitter kvar, bredvid en. för det som betyder någonting är de som skickar how's your heart doing?-sms. de som sätter på ace ventura. & yrrol. som frågar hur en mår & klarar av att en inte kan svara bra. de som trots mil ifrån ändå försöker vara så nära som det går. de som stannar kvar även fast en är ledsen & inte bara går.
Jag har förlorat en tävling, men vunnit ett val.
jag & kärlek har aldrig haft en sund relation till varandra. jag har någonstans, för länge längs sedan, i mitt huvud format en bild om hur kärlek skulle rädda mig. ordna upp allting när den väl behagade att komma fram. & kärlek har aldrig kunnat leva upp till den bilden. den kommer aldrig att kunna göra det.
& jag måste lära mig det. från grunden. inte bara kunna tänka att såhär är det utan känna det. veta det. att ingenting kommer att rädda mig bara sådär. sagorna är inte på riktigt. filmerna är inte på riktigt. böckerna är inte på riktigt. lyckliga i alla sina dar är inte på riktigt. mina elvaåriga drömmar är inte på riktigt. det finns inte någon som kommer att bara kunna älska mig & därigenom automatisk radera ut varenda bajs grej. det fungerar inte så.
& jag måste lära mig det. från grunden. inte bara kunna tänka att såhär är det utan känna det. veta det. att ingenting kommer att rädda mig bara sådär. sagorna är inte på riktigt. filmerna är inte på riktigt. böckerna är inte på riktigt. lyckliga i alla sina dar är inte på riktigt. mina elvaåriga drömmar är inte på riktigt. det finns inte någon som kommer att bara kunna älska mig & därigenom automatisk radera ut varenda bajs grej. det fungerar inte så.
jag ska rädda mig själv. jag ska göra det tusen gånger om, om det behövs. för det är bara jag som kan det. endast jag. & någonstans där framme, när allt det här som är inte längre är, då kanske. men bara kanske ska vi försöka på nytt.
Jag måste lära mig att se det som finns
framför mig & det som ingen kan ta härifrån
& även om jag inte vet vart jag ska så får jag aldrig sluta gå.
jag borde tro att allt blir bra.
jag läser den där delen av sandra beijers krönika nr 22 som jag sparat i telefonen. & jag läser den på rasten. i väntan på någon. eller någonting. på bussen. på parkeringsplatsen. jag lägger ner alldeles för många timmar på att samla låtar i en spellista. jag greppar en golfklubba igen. jag gör listor i anteckningar som bara fylls med en enda mening. jag bokar en tid.
mina vänner offrar en dag av bakfylla för min skull. vi skrattar åt barndomsbilder & galenheter på en balkong. vi ser halva yrrol. hon skjutsar mig utan förmaningar. han ringer mig & låter mig älta. jag sitter på en välbekant veranda med vännen med svalan på armen. hon som fattats mig. jag sitter sju personer i en lägenhet som är hans. jag får ett samtal ifrån ön & som alltid får han mig på gott humör.
mina vänner offrar en dag av bakfylla för min skull. vi skrattar åt barndomsbilder & galenheter på en balkong. vi ser halva yrrol. hon skjutsar mig utan förmaningar. han ringer mig & låter mig älta. jag sitter på en välbekant veranda med vännen med svalan på armen. hon som fattats mig. jag sitter sju personer i en lägenhet som är hans. jag får ett samtal ifrån ön & som alltid får han mig på gott humör.
jag röker. jag kör min bil fram&tillbaka & spelar hög musik med nervevad ruta & låtsas att det inte hörs ut att jag sjunger med. jag lyssnar på strong enough till jobbet. & hem igen. jag sjunger med i allting kommer bli bra. jag tänker fortfarande att upprepar en någonting tillräckligt många gånger kommer det att bli så. jag gråter inte alls.
jag firar en mamma-namnsdag, en 25årig förlovningsdag & en 18årig bröllopsdag. med fika, glass & med bio. där mamma mest fnissar sig igenom & jag gör det samma, inte för att filmen är bra men för att det smittar. så ligger jag mellan dem lite innan läggdags. för att få prata. & för att någonstans fortfarande få vara trygg.
det är såhär jag gör när jag inte orkar kämpa emot ledsamheten längre. det är såhär jag överlever. det är såhär det är. nu.
jag firar en mamma-namnsdag, en 25årig förlovningsdag & en 18årig bröllopsdag. med fika, glass & med bio. där mamma mest fnissar sig igenom & jag gör det samma, inte för att filmen är bra men för att det smittar. så ligger jag mellan dem lite innan läggdags. för att få prata. & för att någonstans fortfarande få vara trygg.
det är såhär jag gör när jag inte orkar kämpa emot ledsamheten längre. det är såhär jag överlever. det är såhär det är. nu.
Nu säger du att inget har någon mening, att det enda du vill ha är lugn & ro.
jag sitter på en uteservering som jag så ofta gör. med en islatte & en vän framför mig. en sån där underbart bra vän som säger svin & blir arg för att jag är arg. jag säger att jag har plockat ihop mig själv så mycket det senaste året. att jag är trött på det. hon nickar & jag vet att hon förstår. för hon har fått göra exakt samma sak. hela det här året. det här jävla året. & sen faller jag isär mitt där bland stolarna & borden. rakt framför henne.
det har gått dagar nu & jag kan inte plocka ihop mig. jag kan inte förmå mig själv till att göra den där böjda rörelsen mot marken, leta därnere bland alla skor. efter bitar. efter mig. jag kan inte ens ljuga i smsen & säga att jag är okej. jag är inte ens okej.
det har gått dagar nu & jag kan inte plocka ihop mig. jag kan inte förmå mig själv till att göra den där böjda rörelsen mot marken, leta därnere bland alla skor. efter bitar. efter mig. jag kan inte ens ljuga i smsen & säga att jag är okej. jag är inte ens okej.
*
vilda hjärtan kan inte gå i kras.
Ibland så var du ensam & då gick vi hem till mig, två små delar av något stort.
när vi sitter där på det övertejpade golvet i lägenheten han kan kalla sin blir jag bara så djävulskt tacksam. för att de står ut med mig. för att de hela tiden lyssnar vidare & inte alltid lyder impulsen att be mig hålla käft & skärpa till mig. för jag vet att den impulsen finns. jag har den själv. jag tror alla har den.
jag tror det är det som skiljer ut människor ifrån varandra. de som inte alltid byter låt utan istället skriker med i krossa alla fönster för kanske hundrade gången. de som dricker sig fulla med en för att de vet att man behöver det om så bara för en natt. & i baksmällans fula ljus sätter dem på en film & blandar en dipp. de som inte alltid skakar sina huvuden. de som inte alltid dömmer. de som har överseende men samtidigt vågar säga till när det behövs. de som skippar en träning eller offrar sömn för att bara vara där. bara vara nära.
Vissa dagar så kan jag sakna tryggheten från gamla dagar men det finns inget som kan få dem tillbaka.
igår fick han en nyckel. han som säger stina jag tar upp kladdkakan ur frysen nu när jag ringer & storgråter. han som blir djävulskt full av mintushots. han som dansar till flytta på dej som ingen annan gör. han som alltid funnits fem minuter med bil, tre minuter med cykel, tio minuters promenad ifrån. han fick en nyckel i sin hand igår. en nyckel som innebär att han, inom bara några dagar, inte kommer att bo i samma stadsdel som mig längre. han som alltid bott på ett tryggt avstånd ifrån mig kommer snart att inte göra just det.
snart kommer det bara var jag kvar & vidingsjö tillhör inte oss längre. det är några andra sextonåringar som går långa promenader på cykelvägarna nu. några andra som hänger vid gungorna på skolgården. några andra som sitter utanför lasses livs långt efter stängning. det här är the end of an era. det här är slutet på någonting men jag tror att vi redan har sagt farväl till vidingsjö för länge sedan.
snart kommer det bara var jag kvar & vidingsjö tillhör inte oss längre. det är några andra sextonåringar som går långa promenader på cykelvägarna nu. några andra som hänger vid gungorna på skolgården. några andra som sitter utanför lasses livs långt efter stängning. det här är the end of an era. det här är slutet på någonting men jag tror att vi redan har sagt farväl till vidingsjö för länge sedan.
han fick en nyckel i sin hand igår & det här, det här är bara början.
jag önskar att det fanns någonting att säga som gav dig tillförsikt & mod.
det har alltid varit någonting med augusti som varslat om nytt. någonting annat än det här. & nu gör det inte det. i slutet av de här trettioen dagarna finns ingenting annat än en ny månad. en likadan månad med ett annat namn. i samma stad. på samma plats. med samma utsikt över ett flickrum/en tjocktv/ett nyrenoverat kök om en lyfter blicken över datorskärmen. det andra, det nya, dit jag längtar, är så långt ifrån att det knappt går att nudda. vid tillfället inte ens genomförbart.
jag vet att det krävs några månader till här för att nå dit jag vill. precis som jag vet att jag inte kan lasta människor för att dem känner det dem känner. & precis som jag vet det, vet jag också att det här kommer med att passera. men det är så mycket jag vet & det lyssnar inte mitt hjärta på. för logiskt tänkande tar inte bort utnyttjadkänslor. eller är-det-fel-på-mig-frågor.
för hjärtat känner vad det känner, vare sig det är ett regnigt juli, gammalt augusti eller kallt november.
