pannkakshjärtat

för några dagar sedan cyklade jag hem vid halv 12 på natten med 2 öl i magen & tänkte på en dröm som en vän hade om en annan vän där hon i drömmen uttryckt man måste ju prova. & sedan satt hon på min kökssoffan en februaridag & sa precis dem orden. vi liksom upprepade dem på ett speciellt vis. nickade & drack vårat té. hon har alltid varit duktig på det, min vän. på att prova. för man måste ju prova. ibland undrar jag om det ens var i en dröm hon sa det eller om det var verklighet.

kanske undrar ni var någonstans jag tagit vägen men det vet jag knappt själv. jag kanske försöker ordna upp min vardag utan att drunkna i klädhögarna där allt går i svart. jag kanske har börjat promenera. jag kanske fortfarande leker där ute bland de stora flickorna & pojkarna. jag kanske inte har gått hem. än. jag kanske prövar, för jag måste ju prova. man måste ju det.

 

jag är i att inga låtar passar in. på mina annars så heliga turer hem, genom en nedsläckt stad, byter jag bara vidare. trycker på nästa knappen. en hel lista med 131 låtar där alla känns som en tröja man tyckte passade hemma men väl ute ur lägenheten bara är obekväm. & ful. jag är en människa som konstant måste definiera mig. definiera det jag känner. & när jag från tid till tid hamnar i att jag inte kan det då passar ingenting. då blir det som skavande jeans, omatchande skor & en dålig hårdag. alltihop på en & samma gång.

jag försöker. jag loggar in. jag loggar ut. eller så loggar jag inte ens ut. bara kryssar ner. eller stänger igen datorn. kanske har jag ingenting att säga. kanske har jag för mycket. kanske har det samlats på hög & till sist proppas kanalerna i fingrarna ihop. det blir så enkelt att välja bort. så svårt att komma tillbaka. hur gör man ens det här? vad berättar jag om? kanske börjar man med

det är mycket osäkerhet nu. jag har ingen aning om vart jag ska eller vad jag känner eller vad jag vill & varje morgon startar en ny diskussion i huvudet. hur ska du lösa det här? & den pågår tills dagen blir mörk. fast jag vill sova. sofia säger att det är luft i hösten, i vindarna & jag vägrar inse det. intalar mig att sommaren fortfarande är här augusti har knappt börjat. samtidigt är det jag som tagit på mig svarta jeans & gömt mig inomhus i flera dagar. 

jag måste skapa mig någon slags vardag om jag ska klara det här. för min oroliga mage. för mitt hjärta. någonting att hålla fast i när höstvindarna börjar blåsa. tills jag vet vart någonstans jag är påväg.

 

det här är kanske en början. det här kanske är det.

det är det här jag konstant springer ifrån. det som nu ligger uppslafsat på bordet likt någon jävla sörja. jag är en sörja. en sörja som bara kan lösas upp om jag börjar gräva i den. om jag bara vågar smutsa ner mina händer. men jag sitter där jag sitter. där jag alltid suttit. med fingrar utan sorgkanter under naglarna. stirrar. jag vet inte vem som förstörde mig. om det ens är någon. om det inte alltid varit såhär. om jag inte alltid varit såhär. det finns säkert psykologer kuratorer terapeuter som kan peka ut det. var det kommer ifrån. om det är mamma pappa farmor farfar mormor morfar. någon gen. ett släktdrag. en händelse. vilka människor som åstadkommit vad i mig. vilka saker jag gjort som åstadkommit det här i mig. men jag vill inte vet var det kommer ifrån för det spelar ingen roll. för det är här. det har alltid varit här. & jag vill att det ska försvinna.

när en hade blinkande msnrutor längst ner vid kanten. jag var 12 då när en av rutorna började tillhöra en 11åring som bodde fem minuter ifrån mig. & vi pratade om pojkar. det är tio år. det är att ha sett någon, ibland på avstånd, ibland nära, gå igenom 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 åldrar. & imorgon kommer hon inte vara tjugo minuter ifrån mig längre. vi som tyckte det var jobbigt när det inte bara var fem.

vi stod i butiken, förra sommaren, hon så jävla lycklig jag så jävla olycklig, när jag sa att hon borde flytta. jag har aldrig slutat säga det. & nu gör hon det. nu gör dem det. jag kan inte vara gladare & ledsnare över det. för jag hade glömt bort ignorerat att för att flytta dit är hon tvungen att flytta ifrån.

 

vi har växt upp. hon är inte längre 11åringen med mascaraklumpar i ögonfransarna. jag är inte längre 12åringen med tjocka kajalsträck & stjärnor i ansiktet. men pojkar slutade vi aldrig prata om. hon är en byggkloss som försvinner från mitt linköping. en stad som aldrig kommer vara samma sak utan henne. det här är inget farväl. det här är bara mitt sätt att säga att hon är på väg. & att min wild one kommer fattas mig.

 

idag har jag låtsas som att det regnar. både ute och inuti mig. jag ignorerade att jag för tillfället ibland blir en människa jag inte vill vara. en sån som han. & jag ignorerade de 27 graderna utanför fönstret. tittade på mina favorit filmer & drack té istället. igår levde vi lite som att det inte fanns någon morgondag. fast det finns det. den kommer alltid. dagen efter. när jag inser det inser jag det ofta på kullerstensgatan. att det aldrig tar slut. det här är inte en film. eller en bok. här fortsätter saker efter att eftertexterna rullat & avslutningslåten tystnat. här fortsätter det när de skrivna bladen tar slut. människor kan komma in i ens liv för att sedan gå ut därifrån. det betyder däremot inte att de aldrig komma att kliva in igen. bara dyka upp. säga hej här är jag. ibland på de mest konstigaste sätt. ibland som att de aldrig varit borta. det är sånt inte ens det värsta kontrollfreaket kan styra över. det är sånt som tröstar en sån här liten människa. det är inte slut förrän det är över. tills dess kan det hända vad som helst.