sen en tid tillbaka har jag känt mig svag & försökt att vara nån till lags, ja man kämpar för en plats som passar både här & där & snart så har man glömt vem man är.

det tog 4 dagar av att vara själv sen började jag formulera meningar i huvudet igen. jag tror det är här jag förlorar människor som inte skriver & jag förstår det. det låter både diffust så väl som konstigt vilket gör det ännu mera knepigt när jag vågar påstå att detta är ett av tecknen på att jag håller på att återhämta mig. att jag är på väg tillbaka. hem till mig. 

det tog desto fler dagar innan jag kom hit dock. innan jag vågade sätta mina fingrar mot tangenterna. tills jag vågade försöka formulera & inte endast upprepa korta meningsuppbyggnaderna i mitt eget huvud.

jag har varit för mig själv sedan i fredagskväll. 7 dagar. den enda gång jag faktiskt träffat en människa som jag utbytt mer konversationsmaterial med än hej var igår när jag spenderade 3 timmar hos min morbror & hans fru. de 2 första dygnen hörde jag inte någon annans röst förutom min egen. då när jag pratade med mimmi eller med mig själv. jag bygger inte upp detta scenario för att ni ska tycka synd om mig. jag bygger det för att ni (läs: jag) ska förstå. även om min mobil varit på (vilket den egentligen kanske inte borde ha varit hela tiden) & jag har haft kontakt med människor så har det inte hjälpt mot tystnaden. eller mot tankarna. definitivt inte mot det destruktiva.

jag vet att detta troligtvis har varit bra för mig. jag visste också innan att det inte direkt skulle gå smärtfritt. hade det suttit ett forskarteam & tittat på hade det varit ett utmärkt exempel på hur fort en människa kan springa mellan sina känslorum. ja jävlar vad fort det gått. jag har varit arg nej alltså vänta jag har varit ursinnig. frustration kan göra fysiskt ont tydligen. jag har desperat letat efter någonting jag svär vad som fucking helst som kunde lindra. det slutade med att jag en hel dag satt apatisk i soffan & tittade på film efter film efter film trots 28 grader utanför. 

dramatiskt? säkert. jag antar att det är så det kan bli när en människa har tryckt bort allting som känts under en väldigt lång tid & sedan placeras i ett sammanhang där ingen möjlighet längre finns till att fly. 

vad hände då? ja. alltså. det är inte första gången jag varit nära att gå in i väggen (om jag nu faktiskt inte gjort det på riktigt. gått hela vägen in i. jag vågar inte säga någonting än.) Nån gång under vårterminen började jag sova väldigt dåligt. det fanns två scenarion. antingen kunde jag inte somna eller så somnade jag & drömde mardrömmar som väckte mig. ofta blev jag jagad. vaknade av att jag skrek på hjälp. 

den mest talande mardrömmen är den när jag drömmer att jag kommer hem till Forskaren. Det är natt & mörkt överallt i huset för lamporna som lyser upp loftgångarna har släckts. Det är fullt med människor överallt. Jag försöker prata med dem. fråga vad som hänt. Ingen svarar. Alla bara stirrar på mig. När jag väl kommer upp till min lägenhet har någon brutit sig in. tagit mina saker. vänt upp & ner på allt. jag vänder mig om & skriker på hjälp ut på loftgången men ingen svarar. Det är där jag vaknar av att jag skriker ut i mitt mörka rum. svettig & kokhet. 

två dagar innan Norrlands årsmöte fick jag endast i mig kaffe. 48 timmar utan mat men det gick inte. Jag hade haft dålig aptit innan dess, knappt känt någon hunger. Det är såhär det också visat sig innan. återigen, detta är saker jag vetat om. det har hänt förut. det är såhär min kropp reagerar på stress & ångest. Jag förlorar sömn. Jag förlorar hunger. det nya var mardrömmarna. & att jag grät. jag grät innan. jag grät efteråt. jag gråter när jag skriver det här.

skillnaden mellan alla gånger innan det här & nu var att då har jag sett ett slut. kunnat visualisera när det kommer att lugna sig vilket i sin tur har lugnat mig. det fanns inte nu. eller det kanske fanns men jag kunde inte se det. idag kan jag det för att jag aktivt valt. jag har bromsat. jag kommer säga nej.

när jag väl har pratat om det har jag beskrivit det som att våren för mig har gått ut på att släcka bränder. när jag lyckats klara av någonting. en uppgift. ett möte. släckt en brand - då kom en ny. ibland flera. jag upplever det som att jag ständigt har hållt andra personer i handen, aldrig min egen. jag har lyssnat på alla andra, aldrig lyssnat på mig. jag har ignorerat allt. jag har sprungit ifrån mina känslor. på slutet knappt sett mig själv i ögonen, än mindre vågat vara ensam med mig själv. jag har blundat för varningarna för varningar är det när kroppen inte kan slappna av, när inte en utan fyra av mina favorit-chokladkakor legat framme oöppnade, när jag vissa dagar max kunnat anstränga mig i 10 minuter innan jag behövt sätta mig ner på grund av att min kropp känts så tung. det är varningar. 

jag är en klyscha. ett praktexempel. basic bitch. hur jävla många sådana här historier har jag själv inte läst om unga kvinnor? som kör sig själva in i väggen, ner i skiten. för att de måste prestera. de måste vara duktiga. de måsta göra 100 % överallt. kanske var det endast en tidsfråga. alla anlag fanns redan där. som en tickande bomb. jag hade prickat av checklistan perfekt. Ångest - check. Känslig - check. Otillräcklighetskänslor - check. Duktig-flicka-syndrom - check. behov av att alltid va omtyckt - check. Prestationsångest - check. FOMO - check. jag kan fortsätta men det är redan tydligt.

varför har de här dagarna varit så smärtsamma? för att jag var tvungen att möta mig själv igen & det har gjort så ont. det gör fortfarande så ont. för det är nu jag ser mig själv. det är när jag väl formulerar ord som jag förstår hur fucked up det här har varit. jag läser & jag gråter. famlar efter min egen hand. & det enda jag vill nu är att komma hem. hem till mig.

baby gör det som jag var värd alla timmar jag gråtit, vänta på mig som att din pappa var ett svin.

det här kan bli det svåraste inlägg jag någonsin kommer att skriva. jag kommer inte än att berätta varför. en dag kommer jag prata öppet om det. för det är sån jag är. för att jag så länge nu lovat mig själv att jag ska göra det. när det inte är färskt. när det inte är så känsligt. kanske är det för att jag känt mig så ensam i det här. med det här fast jag också tänkt att jag omöjligt kan vara själv i det. det måste finnas fler som mig. någon måste berätta. det kommer inte vara jag idag. men någon gång.

Fast just nu handlar det inte om någon annan. det handlar om mig. fast mest om 19-åringen i mig. för det är hon som farit illa av det här mest av alla. det var jobbigt redan när jag var 15. det har varit det även vid 25. men aldrig så vidrigt som när jag var 19 år. hon ska få andas ut nu. hon som hållit andan så länge. först vill jag låta henne få ro. göra henne lugn & hon ska få bli det ifred. så mycket energi. så många nätter. så många tårar. så mycket ångest. men främst, så mycket skam & så mycket skuld. den som jag burit så jävla nära. hamnat i slagsmål med så ofta. & så bara var det över & förbi & borta & aldrig mer ska 19-åringen i mig behöva skämmas. ge sig själv skulden för någonting som i slutändan var det bästa för henne. det bästa för mig. jag smakar orden i min mun nu. aldrig mer. 

jag hör fortfarande deras röster i huvudet. de där som de sagt & inte tänkt över. det där som fastnade på mig. som grävde sig djupt långt långt in. själva händelsen är ingenting stort i sig. & nu ser jag tydligt hur det mot förmodan var såhär jag hela tiden tänkt mig det. att bara ta alla förväntningar & ord & påståenden & åsikter & skicka ut dem. avdramatisera hela skiten. det är inte det som är det stora.

det stora är att det sätter punkt på någonting jag mått så dåligt över i så många år. hur mycket jag än ansträngt mig för att försöka släppa det har det inte gått. en ständig närvaro. ett konstant medvetande. det har varit vidrigt. det har varit så känsligt & jag har ljugit så mycket att jag till sist inte visste vad som egentligen var sant. allt för att skydda mig själv. allt för att jag inte orkat. allt för att jag skämts & jag har skämts vidrigt mycket. få gånger i livet kommer jag våga uttala att ord inte kommer att kunna beskriva men här är ett av dem. jag tror inte det finns tillräckligt med ord eller välformulerade meningar som kan återberätta hur jävla dåligt jag mått. ingen poesi. inga låttexter. ingenting. 

till min 19-åring. älskling. jag tar över nu. jag tar den här ångesten för den är ingenting i jämförelse med din. den kommer att gå över. fokusera på andningen. förlåt dig själv. släpp den där skammen du matar din kropp med varje dag när du cyklar på haningeleden. det kommer att komma en dag när du kan släppa det. när det kommer att vara ute ur världen & aldrig mer igen kommer du att behöva definiera dig själv utifrån det. hör du mig? aldrig mer. förlåt dig själv. du gjorde ingenting fel. du gjorde precis det som du ville göra. du var stark trots att du var svag & det är allt du ska bära nu. släpp din skuld. din skam. den är inte längre din att bära. den har aldrig någonsin egentligen varit det.

när jag tyngs ner av en börda, pressas av en sorg som viskar i mitt öra att jag varken kan eller vill älska igen att min kärlek inte räcker till att jag är död för livet att det är över & förbi, när jag inte hittar nånting som jag finner glädje i.

jag vaknade upp igårmorse med en kropp fylld av ledsamhet & försökte hålla emot. få människor tycker kanske om att va ledsen, jag avskyr det. men mest av allt, jag tillåter inte mig själv att vara det. det finns kvar någonting i mig som säger att om jag blir ledsen nu då kommer jag va det jämt. jag kommer bli deprimerad. jag kommer vilja dö & ingenting kommer att kännas bra igen. det är ett typiskt 14 års-beteende. det där när man trodde att om någonting jobbigt hände så skulle man må dåligt över det fram tills allt man dog. allt är på liv & död. & i mig sitter fortfarande min 14åring & tror det är så. jag skriver i gruppchatten att jag orkar inte vara ledsen mera men faktum är, jag tillåter inte mig själv att ens vara det lite grann. knappt alls. 

men när jag möter mina egna ögon i spegeln den här söndagen i oktober går det inte att trycka undan & jag gråter konstant i en hel timma. det är en snorig desperat & kliande gråt som slår i bröstet på så vis att jag måste trycka med båda händerna för att annars kommer kroppen min att spricka. & jag vill behålla mig själv hel så mycket som det går.

efteråt går jag ut & går i skogen trots att det regnar. drar kepsen långt ner över ansiktet & håller en fast blick i marken varje gång jag möter någon för att jag inte vill visa mina rödsprängda ögon & mosiga kinder. när jag kommer hem ringer jag mamma. vill trycka mig igenom telefon hem till dem. i den stunden hade jag gett upp allt för att få bo nära igen, kunna krypa upp i soffan & dricka kaffe tillsammans. istället är jag ensam i en lägenhet i en stad det alltid regnar i & bara gråter. 

min mamma är en lösningsorienterad person. under hela min uppväxt när jag varit ledsen har det givetvis varit okej men det ska också kunna lösas. jag har blivit likadan. är jag ledsen vill jag hitta kärnan till problemet. egentligen med alla känslor jag känner vill jag hitta svaret på varför. vill du byta? frågar hon mig. nej inte alls. jag vill inte byta med någon annan. men just idag är jag bara ledsen. klart du får vara det svarar hon mig.

klockan blev 22 igår. livet fortsätter. jag känner hur styrkan återvänder till kroppen. det slutar slå i bröstet & jag behöver inte längre trycka händerna emot. jag accepterar att jag i stunder kommer att bli lika ledsen över de här sakerna. att det är priset jag betalar för att jag inte vill nöja mig. jag vill ha mer än lagom. mer än helt okej bra. & plötsligt, lutandes mot kuddarna i min säng kommer känslan av tro tillbaka. för jag tror på livet. jag tror på att det jag gör är det bästa för mig & när jag blir gammal kommer jag ha erfarenheter som jag kan berätta om för mina barn & barnbarn. & om de ringer mig & gråter i telefonen & känner sig förvirrade eller ensamma eller oälskbara så vet jag hur det kan kännas. jag slänger klyschorna runt i mina 27 kvadratmeter den natten för att allting har faktiskt sin tid.

man får vara ledsen. jag får vara ledsen. det förändrar inte vem jag är som människa. jag vill inte egentligen förändra mig själv. jag vill utvecklas men jag vill vara jag. jag tror att den jag är som person kommer att löna sig i slutändan.

idag är det måndag & jag tänker i ren töntig sex&andthecity-aura nu va den charlotte york vi konstaterat att jag egentligen är. 

så som himlen ser ut en tisdag över skolans kommunala korridorer klockan fyra i oktober strax innan det mörknar & det luktar från bespisningen av halvhjärtad husmanskost & löven ligger klistrade mot marken.

mitt hem är i ett gulvarmt ljus. det är typiskt oktoberväder när solen bara nästan kan bryta genom molnen, men inte riktigt. det är ett typiskt oktoberväder i mig. saker kan bara nästan bryta genom, men inte riktigt. det kliar innanför huden. det var evigheter sen någonting brann iallafall nära mig.
detta är paradoxen i mig. med mig. jag blir mindre orolig & ångestig när mitt hem är städat. när jag vaknar helt okej tidigt på morgonen. när vardagen lägger sig över mig. klappar mig lugn med sina rutiner. men fan vad tristessen kliar i mig. helvete jag vill bara brinna ju. någonting måste kännas. någonting måste bränna.
det är just det. att jag alltid vill att det ska kännas, kanske för att jag är så van vid att det alltid gjort det. jag skräms av likgiltighet. av mellanmjölk & ändå är det kanske det som jag behöver för att inte vara så jävla orolig hela tiden. för att kunna somna om nätterna.
detta är paradoxen i mig. med mig. jag tänker att människor snart kommer att se igenom mig. det vet inte vem jag är. inte egentligen. den där människan de beskriver. den där glada som vill se till att alla har det bra. som vågar säga ifrån. sätta ner foten. som har ambitioner. ett stort socialt kapital. som är snygg. de kommer se igenom det. & då kommer de se allting som står här. om den här ångestladdade lilla personen som jag är. som går sönder så ofta. som är så jävla rädd för så mycket saker. den där sköra. 
de skulle bara veta tänker jag allt oftare.
vi diskuterar just stort socialt kapital på vår föreläsning. efteråt konstaterar gruppen att av oss 6 personer är jag den med mest sånt kapital. jag tänker i hemlighet att av alla de människor jag känner vet knappt någon om hur mycket ångest jag har. att jag gått i terapi flera gånger om. att jag skriver sådant här en tisdag klockan 12 när jag borde studera. det är inte någon annans fel. jag tänker att människor inte kan hantera den här sidan av mig. mest kanske för att jag själv faktiskt inte kan göra det. så fort jag visar en liten del av henne för någon får jag ont i magen. 
det är precis som förra hösten. jag försöker kombinera dessa två delar av mig i en & samma kropp men jag tycker inte om den osäkra sidan. på riktigt så hatar jag henne. vill egentligen inte vara henne alls. men det är jag. också. ju mer jag låtsas att hon inte finns ju mer vill hon komma fram känns det som. hon kryper fram om nätterna då. förstör sömnen. springer ikapp mig på promenaderna i skogen. viskar i örat. jag är fortfarande kvar.
rationellt sätt tror jag inte hon förstör mera för mig än någon annan sida av mig. men hon får ta all skit när jag blir svag. jag har inte lyckats med att förlåta 11åringen i mig. jag håller fortfarande så mycket emot henne.
vi såg lars winnerbäck dokumentären förra veckan, jag & julia. när han står på skolgården på vidingsjö skolan & konstaterar att han inte ville vara där kunde det lika gärna varit jag. den där litenheten han beskriver att han aldrig kunde acceptera, det kunde inte jag heller. det där vemodet han säger att han så tidigt kände fast han egentligen inte visste vad det var. det kände jag med. också i mitt rum på tuvgatan.
det finns alltid ett vemod i mig. på wikipedia står det att vemod är en stillsam känsla av att någonting känslomässigt betydelsefullt är över & aldrig kommer tillbaka eller en lätt sorgsen längtan efter någonting. jag bär det där. jag vet inte vart det kom ifrån. men jag vet att det funnits där så himla länge att känslan är välbekant. jag har alltid längtat till någonting. kanske är det elden. att någonting ska brinna.  
det har funnits där. det finns där än. på så vis har ingenting förändrats. det kunde lika gärna vara en tisdag i oktober i 4:an på vidingsjö skolan. då när jag gick hem mellan husen, genom stigen i skogen, hem till tuvgatan, till mitt rum med lila tapeter i trean.  

jag visste redan då men jag var så trött att du fick be mig gå & jag är ledsen, jag är det men livet ropade.

jag upptäcker det på kvällen. stelnar till. sitter som paralyserad i soffan. liksom väntandes på att snart så kommer allting att falla i mig gå i bitar jag kommer att dö. snart så. det är det sämsta tänkbara tillfället att få reda på en sån här sak. jag är ensam en lördagskväll & ska jobba imorgon. ingen av mina vänner är hemma & inte ens mamma kan jag ringa. utanför hör jag skrattet från ännu någonting som inte blev. jag är utelämnad. till mig själv. till alla de där så kallade misslyckanden som kan komma att knacka på dörren & vilja komma in. alldeles strax nu. snart så. men de kommer inte. det kommer liksom aldrig. ingenting går sönder. ingenting dör. jag sitter kvar i soffan. varför dör jag inte? av alla stunder i livet är detta ett av dem jag väntat mig. förberett mig. så kommer det inte.

Jag somnar & vaknar. dansar till&med till en nyfunnen låt innan jag åker till jobbet. jag börjar & jag slutar. ingenting händer. ingenting dör. jag dör inte. jag är istället mera levande. kanske är det såhär det känns att ha kommit över? tänker jag. jag önskar honom ingenting gott. ingenting ont. jag önskar honom ingenting. han är knappt ens med. 

Kanske är det så att man inte skriver sånt här om man kommit över. jag har inga svar. jag trodde liksom aldrig att jag var en sån människa & har på något vis accepterat att de känslorna människor fått mig att känna, de kommer jag att bära med mig för alltid. kanske reflekterar man inte ens över sådant här då. om man är förbi. klar. jag vet inte. kanske skriver man inte sånt här.

men hör mig när jag säger att jag känner mig så vid liv. med 100% kärlek till det liv jag har, till den jag är som människa. vilket är väldigt stort för en person som haft så mycket självhat att det i sig kunde ha tagit död på mig. 

När jag stoppar hörlurarna i öronen den kvällen hör jag melissas stämma (för jag tänker att det är lika bra att bjuda in till sönderfaller som inte kommer.)

istället förstår jag att det ju va så att jag skulle gå. det var aldrig meningen. jag var knappt ens där. jag var påväg någon annanstans, jag är fortfarande påväg & han skulle inte följa med. jag önskade det länge dock. önskade att han var någon annan. önskade att han skulle ha kunnat följa med. viljat. men det kunde han aldrig, det skulle han aldrig & jag förstår det nu. jag ser det nu.

kanske är det så ändå. att jag hoppas att hon håller vad hon lovar honom. att han inte behöver vara hos henne på nåder så som han va hos mig. hos mig hade han ingen chans. jag skulle ju hit! jag skulle bli större än så. jag skulle gå. 

i will scream them loud tonight, can you hear my voice this time? This is my fight song.

till de som (fucking) undrar.

min mamma skickade mig en låt från spotify. Hur går det med killarna? heter den. jag är så tacksam för att jag har en mamma som gick igenom samma sak som jag nu går igenom & att hon äntligen förstått hur det i stunder tär på mig. att hon nu tar de känslorna på allvar. tacksam för att när jag berättar hur det känns hör jag en röst på andra sidan telefonluren som vet exakt. för hon har också varit där. där som jag är.  

men detta är inte till henne. det är till de som alltid måste undra.

det är ingen nyhet att jag är singel & att jag har varit det i vad jag vill definiera som i stort sett hela mitt vuxna liv. & jag har väl lovat mig att vara brutal ärlig här så, att vara singel vid 13 14 15 16 17 är en jävla skillnad mellan att vara singel vid 23 24 25 26. & jag har fått privilegiet att studera det på nära håll. länge. så när jag nu walk through this thing called att leva singelliv får man ofta frågan om just det. det är lite som att man vet att det kommer att komma, när som, någon gång, i någon form. låt mig tala om, oftast är det svar man har på rutin. jag har fått höra det mesta. du som är en sådan härlig tjej, varför träffar inte du någon? hur går det med killarna? vad händer i livet - har du träffat någon? det är som att vissa personer i tvåsamhet glömmer bort att de kan hamna på precis samma plats som mig inom loppet av sekunder. de säger saker som hur är det att va singel - det var så länge sedan man var det till att de ska "leva" genom mig så jag får berätta anekdoter från utekvällar. 

att jag är singel & festar mycket är någonting som inte verkar gå förbi någon. det är också utefter dessa jag oftast definieras. nu festar hon igen. det är ju inte att ljuga heller. men det är också att se förbi det faktum att jag gjort så mycket annat som ingen tycks se. trots att det, på precis samma sätt som festandet, syns tydligt på sociala medier. jag blir ibland till en privat nöjesshow som människor glömmer bort är ett liv jag lever. det ska vara kvicka & roliga historier man kan garva åt. & visst är det roligt men det är också endast det som de vill höra. de vill inte veta att jag ringer min mamma & gråter. 

så många liknande saker jag skrivit som detta här, sparat i utkastet & tänkt att det här vill ingen läsa. detta vill ingen veta. men detta är kanske inte heller för någon annan egentligen. detta är kanske för mig.
 
att vara singel är att vara med sig själv. det är skitjobbigt i perioder. ibland för att man inte orkar va med sig själv hela tiden. ibland för att man gärna hade velat vara kär i någon. ibland för att det suger att finna sig i sammanhang där man är den enda singeln. de blir fler & fler. en oundviklig situation har jag upptäckt ju mer man plussar på ålderssiffran. det är i få gäng idag som jag inte är det. ibland lessnar man på det. detta får inte förväxlas med att man inte är glad för andras skulll. men i stunder lessnar man på blombilder, middagar för två & min partner gjorde det här eller sa såhär. ungefär som jag tror att människor i tvåsamhet lessnar på att höra singlar diskutera deras tillfälliga förbindelser. någonting jag också insett det senaste året är att man som icke singel alltid har någon att luta sig mot i många sociala situationer. jag har ju inte det. jag har mig själv.  
 
jag har hållt mig ifrån att skriva sådant här lite av respekt för alla de jag tycker om som befinner sig i förhållanden. till sist har jag insett att alla faktiskt inte med samma respekt behandlar mig. jag tror inte alltid det är av ondo. rättelse, oftast tror jag verkligen inte att människor medvetet vill klampa på mig. men det gör de. det blir oundvikligt stundtals när de ska fråga. i vissa perioder tycker jag att folk är dumma i huvudet som ens frågar för jag hade ju berättat? de känner mig. jag är, vad jag vet & fått höra, en väldigt öppen människa & jag hade med stor sannolikhet velat skrika ut i världens alla hörn om jag fann mig själv kär i någon som var kär i mig. ibland bryr jag mig inte. ibland trivs jag så jävla bra att jag vill skrika ut det istället. 

men i stunder är det inte kul. då finns inga nöjesshower att bjuda på. då när jag ringer mamma & i telefonluren säger vad är det för fel på mig? när man återigen finner sig i att det inte blev. när man får radera bort från sociala medier för att man inte orkar påminnas om ännu ett misslyckande. när man resonerar som att det är ett misslyckande för mig som människa att jag fortfarande är singel. då är det skitjobbigt. det är sällan någonting man berättar för människor när de frågar hur det går med killarna? det är sällan man berättar om det alls. kanske ungefär lika sällan som människor i tvåsamhet berättar om när det faktiskt är riktigt jobbigt i deras relationer. 
 
men i andra stunder är jag övertygad om att detta är & har varit det bästa för mig. övertygad om att jag känner & lär känna mig själv på ett sätt jag aldrig hade gjort om jag varit i en tvåsamhet. jag får lära mig att luta mig mot mig. någonting som jag tror varit viktigt för mig på grund av den bakgrund jag har, det barn jag var & den vuxna kvinna jag strävar efter att bli. den enda som kan fixa saker är jag & så har det fått bli. & jag tänker endast byta detta mot någonting som är bättre än det här. annars får det faktiskt vara. för det ska sägas att jag har redan slösat så mycket tid på män när jag borde slösat den på mig själv. 

så vad vill jag egentligen säga? kanske det som jag plintade ner i mina anteckningar en natt. att mtt liv är inte ovärdigt att leva. & ja ibland känns det som att människor resonerar så kring mig. ibland resonerar jag tyvärr så själv, under de där skitjobbiga stunderna.

& det var till dem som fucking undrar hur det går med killarna.  

But that was the night that she broke down and held my hand, the teenage rush she said "Ain't we all just runaways we got time"

ikväll kom saknaden efter orden. jag minns inte senast jag skrev. på riktigt. även om jag stundtals krafsar ner någonting i mina anteckningar i mobilen. men jag saknar dem. hade orden kunnat svara hade de säkert sagt att dem är där hela tiden. att det hänger på mig. det är jag som bara behöver ta mig tiden. & visst är det så. jag gör allting annat istället. jag sommarjobbar. inte med samma skjut-mig-ångest som förra året men det är inte kul. jag längtar till hösten. räknar dagarna. till att livet kan börja igen vilket säkerligen ter sig surrealistiskt för andra att man önskar bort sommaren. men i detta varma soliga har jag inget sammanhang. jag saknar det. att gå till föreläsningarna i krispig morgonluft med kaffe i handen & nertyngd väska med dator & böcker i. att gå på styrelsemöten. att dansa på sivans dansgolv. jag till&med längtar efter att få hänga in andra fulla studenters jackor i garderoben. om en månad & en dag får jag byta svarta jeans & röd pikétröja mot min vinröda overall & det finns ingenting jag längtar efter mer än den.

på onsdag tar jag tåget till min hemstad. det blir troligtvis en av de sista gångerna jag kommer att sova i mitt gamla flickrum. trean i vidingsjö ska säljas & mina föräldrar ska flytta från den stad som varit vår sedan jag var 8 år. det är liksom inte sorgligt men det känns konstigt. overkligt. det senaste året har det växt i mig att jag med stor sannolikhet aldrig kommer att flytta tillbaka. en ska aldrig säga aldrig i & för sig men jag kan hamna var som helst. kanske mera nu än någonsin förut. en gammal vän sa en gång till mig att när han såg linköpings-skylten vid motorvägen kände han att han var hemma. jag har aldrig riktigt känt så. snarare har jag alltid varit på väg bort därifrån istället. det kommer alltid vara min hemstad men när jag ser den orangea texten rulla på tåget känner jag inte mer än för någon annanstans. det närmaste jag tror jag kommit den känslan var förra helgen när den monotona rösten ekade över perrongen tåg mot Alvesta, Växjö, Kalmar ankommer strax till spår 4.  jag säger inte att Växjö är min stad men här är jag trygg just nu. i mina 27 kvadratmeter. här finns mitt sammanhang.

jag tror det är att under sommaren känns det som att mitt liv stannar upp. som att trycka på en paus-knapp. jag som alltid vill komma framåt finner mig själv ståendes still & även om det, så som mamma upprepar, nog är bra om jag gör det för en stund så finner jag mig lite lost. sådär att jag känner att jag slösar bort liv på att göra saker som inte ger någonting. jag vill att allting ska ha mening & det kanske inte alltid allting kan ha. men jag strävar nog efter det. har kanske alltid gjort det undermedvetet. kanske därför jag alltid velat bort. vad jag också inser i mitt pausade tillstånd är att cravear utmaningar. när inget motstånd finns lessnar jag. så jag mejlar in ansökan om att bli studentambassadör för linnéuniversitetet. jag skrämmer min stackars far när jag berättar att jag går i tankar om en utlandstermin i USA. sånt där som pirrar. sånt där som gör att jag ändå cyklar 5 kilometer till ett varuhus & hem igen. för detta är inte föralltid. tack livet för det. snart får jag mitt sammanhang tillbaka. snart får jag utmana mig själv igen.

Ingen vet om oss två, det är bara jag & han.

I mina anteckningar i mobilen hamnar saker jag inte vet vart de annars ska ta vägen. Där hamnar koder, minnesanteckningar, roliga saker människor har sagt, saker jag vill komma ihåg. & känslor. Saker jag vill säga men inte vet hur. Saker jag känner men inte vågar tala om. Just nu känner jag att detta måste ut. Det måste få luft. jag behöver deala med det som hänt (& inte hänt) & detta är enda sättet jag vet hur.  
 
30 januari 01.03
Jag tänker skriva det en gång för att få det ut ur kroppen & om du någon gång skulle fråga mig om det kommer jag förneka allt:

Han gör mig lugn & jättenervös på samma gång. Han kan säga vad som helst & komma undan med det för han biter sig i underläppen & ler utan att vara medveten om det. Jag är inte mig själv i hans närvaro samtidigt alldeles för mycket jag. Det gör mig rädd att han verkar kunna läsa mig trots att det inte känts som att jag gett honom någonting. Stundtals är jag rädd för att jag gett för mycket. Ibland tänker jag att en sån här man har jag aldrig mött. Ibland tänker jag att han är precis som alla de andra. Han kan säga saker som får mig att se allting jag upplevt totalt annorlunda. Allting jag är. Allting jag känt. Det känns som att han gör mig dum i huvudet & smartare på samma gång. En bättre & en sämre version av mig själv samtidigt. Jag kan titta på honom när han pratar & tänka att jag vill va med honom jämt. Jag kan också tänka att han är den sista mannen på hela fucking jorden jag vill ha i mitt liv. Att jag är en för bra kvinna för honom samtidigt att jag inte någonstans är tillräcklig & aldrig kommer att kunna bli. Det finns stunder då jag upplever att jag vet exakt var jag har honom & andra där det känns som jag inte vet alls vem han är. Vad han är kapabel till. Vad han kommer göra härnäst. 
 
& jag är rädd. 

enda sen jag var ett litet barn har jag stått där vid kanten.

de såg att jag var en bra människa. det där alla andra verkar se som jag inte ser. jag skulle aldrig beskriva dem som bra män. för det var dem aldrig. jag hade aldrig lämnat en bra man. men de kunde lämna en bra kvinna. kanske är de det som är skillnaden.

till den dotter jag kanske kommer få någon gång. 

vad jag vill att hon ska lära sig så som min mamma lärt mig: ändra dig aldrig för en man. att kompromissa är en sak men reducera dig inte. gör dig inte till någon du inte är bara för att du tror att han kommer att älska dig då.

jag önskar att hon får växa upp till allt jag inte är. att hon inte behöver bli så som mig. låt henne slippa ångesten, självhatet, tvivlet. snälla. låt henne inte upprepa den delen av mitt kvinnoarv.  

hur kan jag hata mig själv så mycket? vart kommer detta hat ifrån? föddes det med mig eller kom det senare? jag vet inte vad som är värst. 

män med stora ord är oftast just bara det. män som är snälla säger inte att dem är det.

varför kan jag inte bara nöja mig tänker jag ibland sen ser jag hans ledsna tomma blick & tänker nöj dig aldrig nöj dig aldrig du får aldrig någonsin nöja dig.

jag är hellre själv hela livet. 

jag är hellre själv hela livet än reducerar mig själv för någon annan.

är detta integriteten? är detta självhatet? hur kan det va i samma kropp?  

jag vet inte vad som är värst. att vara jag. eller att inte vara det. 

or do you not think so far ahead? 'cause I've been thinkin' 'bout forever.

2017 brakade in i mig. jag gick från att vara sexmästarinna i VISKA till ärkefesting i Norrlands Nation. Jag började min sjätte termin på universitetet, min sista innan jag får ta ut min kandidatexamen. Jag har mindre än en månad kvar av att vara 25 år gammal. som jag har trivts med den åldern att jag motvilligt snart måste kliva in i nästa. de säger att januari snart är över. jag försöker att vara snäll mot mig själv. att ha förståelse för att jag de senaste två åren haft lyxen att få ett avbrott i detta mörker & att jag inte får det nu. jag slipper ångesten & stressen (som till viss del finns där ändå) men jag är tvungen att va här. behöva möta vintern. behöva möta mig själv i det. 

jag försöker att vara snäll. det betyder att jag får sova när jag kommer hem från skolan för att hela min kropp känns tung. min mobil är oftast på ljudlöst. jag försöker att säga nej. eller snarare, jag försöker intala mig själv att många av de där sakerna jag anser att jag borde göra, måste göra, är valbara. jag försöker hålla det rent runt omkring mig för att jag har märkt att det gör mig lugn.

ändå har jag svårt att sova om nätterna. kanske har det att göra med att jag unnar mig vilostunder mitt på dagen men tankarna snurrar. jag bygger diskberg. jag tappar hungerskänslan ibland. de där sakerna jag lärt mig att jag förlorar när jag blir stressad & får ångest. sömnen & hungern. jag kollar väderappen & hoppas på någon form av sol. bara en glimt. någonting förutom det gråa. 

häromkvällen konstaterades det att jag alltid tänker så långt. precis så som kuratorn sa till mig när jag var 17 år. när andra människor tänker två, max tre steg framåt stina så tänker du sex, sju, åtta. detta berör så många delar av livet mitt. så som att jag nu i huvudet är framme i februari & oroar mig över sittning & läsrapporter & grupparbete. eller att jag redan börjat stressa över sommarjobb. men också det att någon sa du tänker att jag tänker att du tänker att jag tänker att jag ska manipulera dig. det är just det när ens tankemönster ligger så vidrigt öppet framför en själv som man också förstår vad det gör med en. med hur man lever. det är inte en negativ egenskap jag besitter. i vissa delar, vissa sammanhang, är jag övertygad om att detta är en styrka. att det gynnar mig. men i andra delar, så som i min vardag, i relationer med andra människor, särskilt i sådana jag inte känner mig trygg i (vilket jag egentligen inte gör i en enda relation.) det gör att jag oroar mig över saker som aldrig kommer att hända. slänger onödig energi som jag kunde använt någon annanstans. 

so you just do what you gotta do.

det finns ingenting fint i att gråta i vagn 5 på SJ snabbtåg i slutet av december så jag torkade snabbt bort de som kom i ögonvrån. bet ihop. är så van vid att bita ihop. det var en kombination av morgonkänsligheten, att året snart är slut, att det kändes som ångesten skulle döda mig dagen innan, att det hördes i hörlurarna det är tre år till jul & ett skitår är slut, att allting verkar gå sönder inför årsskiftet, allra mest jag. insikten i att jag är 25 år, nästan-gråter i ett tågsäte & längtar efter mamma & pappa. efter någon slags trygghet. någonstans där jag får bara vara jag utan rädsla för att bli lämnad.

jag vill bara känna mig trygg.

jag kan inte vara själv. vill inte vara själv. att pappa sitter & tittar på tv i ett annat rum har ingen betydelse. bara någon är där. bara han är där. vetskapen om att jag kommer slippa vara själv i en vecka nu har aldrig gjort mig så lättad. efter igår orkar jag inte möta mig själv.

de säger att det kommer att ordna sig. jag vill så gärna tro dem men jag kan inte. Inte i vagn 5 på sj snabbtåg påväg till Linköping. inte nu. jag vill inte att det här ska hända mig igen. jag kan inte förstå att det här händer mig igen. jag vill inte förstöra de där 27 kvadratmeterna. de skulle rädda mig, inte ta död på mig. jag skulle vara äldre nu. bättre nu. jag fyller snart 26. det skulle tillhöra ett annat liv. ett annat jag. jag är klar med sånt här. jag vill aldrig göra om det.

jag kan inte förstå att det här händer mig igen.

kanske hade jag inget val, bara viljan att finnas kvar.

ikväll umgås jag med mig själv. dansar till&med runt på mina 27 kvadratmeter. utanför dunkar förfestmusik. det är lördagskväll på campus & snapchat är fyllt av 10 sekunders klipp från alkoholdimmor. den här hösten har varit så känslig. så skör. jag har kutat runt bland känslorummen & jag har varit så trött. så när väl kvällar som ikväll kommer då vill jag suga ut minsta droppe ur dem.

spotify har samlat mina 100 mest spelade låtar under 2016. för första gången är inte en melissa horn låt överst. inte ens på topp 5. överst finns istället starkare med ana diaz. låten Lisa skickade till mig en gång & skrev den här är din. det finns ingen låt jag hellre hade velat skulle stå för mitt 2016. för mycket kan jag säga om mig själv. jag är osäker & försiktig. jag pratar för mycket. jag blir känslomässigt investerad i de flesta människor jag möter. jag är en k-k-katie-girl. & kanske är jag lite svår & komplicerad. men jag vågar vara svag. därför är jag starkare. jag vågar slänga mig ut i saker som jag inte är bekväm i. & kanske är det så för att citera låten ytterligare att om ett tag kommer du över mig på en sommardag träffar du nån annan hon är lugn inte ett dugg som mig hon kan laga mat & vill ha många ungar men sen drar du ett skämt & får dra det igen & tänker det hade ana fattat. & sen går ni på club ser att golvet är tomt & tänker här hade ana dansat. 

det vi har pratat om mest i min terapi i höst är att jag vill stå bredvid mig själv. hålla min egen rygg. i så många år har jag stått mittemot. pekat. hånat. gjort mig själv till åtlöje. jag vill att den tiden av mitt liv ska vara över. hon har sagt att jag behöver öva på att älska mig själv. jag har svarat att jag inte kommer att kunna göra det varje dag, med så många år av självhat så färskt i minnet. hon har sagt att jag bör försöka förlåta mig själv. att ha förståelse. för 11-åringen som bara gjorde vad hon kunde för att överleva. för 18-åringen som bara gjorde vad hon trodde var rätt för att bli älskad. & för 25-åringen jag är idag. 25-åringen som inte längre är 11 eller 18.

Jag försöker titta på mig själv ikväll med vänlighet & förståelse. försöker att öva på det. jag kan bli så arg på mig själv för hur jag beter mig. men jag förstår varför jag gör det. vissa saker jag varit med om, vissa erfarenheter jag har, gör att jag reagerar som jag gör i vissa situationer. det är förståeligt. jag fattar väl det & det måste få vara okej. för på samma sätt som jag måste se med förståelse & vänlighet på 11 åriga jag & 18 åriga jag så måste jag även se på mig nu. allting jag känner, vad än det är, måste få vara okej att känna.

& jag kommer aldrig sluta känna det man känner när det bränner kommer lyssna på mitt hjärta tills jag dör starkare därför det är starkare jag kommer aldrig nöja mig med nånting annat än det bästa för mitt bästa är det enda som jag gör, vackrare. därför det är vackrare.   

Du sa; ja jag visste från början, jag hade rätt hela tiden, du går nu. ja jag visste från början att jag var här på nåder du går nu (allt som jag gav dig, jag gör aldrig om det.)

Jag minns dig. tro inte att jag glömt dig. jag känner dig i mig. den där 18-åringen som brister. jag kan fortfarande känna soffans ryggstöd i deras tv-rum. blicken som försvann till någonting annat utanför fönstret. hur han satt bredvid men lika gärna kunde vara någon helt annanstans. den där känslan av att vilja fly. att lämna soffan. lämna honom. lämna mig själv kvar där & gå. Bara kliva ut genom dörren & försvinna.

Jag vet inte om det är du eller jag som gråter. vem av oss det är som brister. om det är du med all din skam & skuld & tystnad som ber efter det förlåt jag aldrig gett dig. eller jag, för att jag inte kan förlåta. för att jag håller dig ansvarig för vad jag genomlidit, genomlider. vi är samma person fast ändå inte. jag vet att du endast gjorde vad du trodde att du behövde göra för att någon skulle älska dig. för att han skulle älska dig. & att du slöt dig för att skydda dig. hur varje rörelse från honom fick din kropp spänd till max. I ett flyktläge? Alltid i ett flyktläge. Hur ensam du var i det. Hur jävla ensamt det var i den tvåsamheten från november till september. 

Kanske är de det. Att i alla dessa år efteråt då jag fysiskt varit mera ensam ändå aldrig känt den ensamheten du kände då.

Jag känner dig. Du är med mig. Alla dessa år är som raderade ur minnet (fast jag minns allt.) är det du eller jag i spegeln nu? är det du som hänger upp julstjärnan i fönstret? Är det nu jag ska ta med dig på en rundtur? Ja, det här är vårt hem. Det här är din säng. den är densamma som förut. Det här är dina saker. här är nyckeln, varsegod. Du flydde till sist. Ut genom dörren. bort över havet. slutade svara i telefonen. men du behöver inte fly mera. vi behöver inte fly mera.

Varför är vi i detta flyktläge fortfarande? Alltid beredd. Alltid på maxgräns. Är det du eller jag som upprepar frasen i huvudet i think there is a distinct possibility that i am profoundly & irreversibly screwed up? Är det sant? Jag vill ge upp nu. känner du igen känslan? Klart du gör. Hur skönt det vore att strunta i allt. acceptera att det är såhär. inte försöka bli bättre. vara bättre. 

Jag vet inte om det är dina eller mina tårar men jag torkar dem nu.
 
 

trött på allvar, det som jag har & plötsligt förstår jag varför jag blivit som jag är.

jag hamnade i en feberdvala mitt i lördagsnatten. hela söndagen låg jag under täcket i soffan. somnade. vaknade. somnade. vaknade. orkade få i mig några koppar av té med honung & fyra rostade mackor med tomater på. skulle givetvis tvinga iväg mig till föreläsningen imorse för att jag har inte tid att vara sjuk & hade halvslutna ögon i två timmar längst fram klassrummet. kom hem. somnade på soffan, vaknade & tänkte nej. så jag sa nej. nej jag kan inte planera en budget idag. nej jag orkar inte gå på mötet. tänkte på vad jag sa till henne förra onsdagen. det här med att jag verkar tycka att jag ska vara någon slags övermänsklig varelse. jag får inte vara människa. jag måste vara bättre. en sådan människa får inte vara sjuk. en sådan människa som inte säger nej.

öppnar anteckningarna i mobiltelefonen. de där orden hon skrev upp på tavlan som jag efteråt plintade ner för att jag måste kunna läsa dem. upprepa dem. Vänlighet. Förståelse. En människa bland alla andra människor. ord så långt ifrån mitt förhållningssätt till mig själv att de känns fel att ens ta dem i munnen. inser att den här gången var jag vänlig mot mig själv. jag var förstående. jag fick vara människa.

inser också att jag inte minns när senast jag sa nej trots att jag var sjuk. trots att hela kroppen värker av nej. jag har haft en legitim ursäkt & ändå. jag har skrivit både hemtentor och c-uppsats med en febrig kropp jag dövat med tabletter. snörvlat och hostat på seminarium. huttrat mig igenom födelsedagsfester & middagar. jag har slängt mig med ursäkter som att jag har inte tid att vara sjuk, precis så som jag sa imorse, men det har aldrig varit riktigt sant. det är inte okej att vara sjuk. att vara sjuk är att vara mänsklig & jag ska stå över sådana saker. jag ska vara bättre än så. jag ska inte säga nej.

varför får jag inte säga nej? jag har varit övertygad om att människor kommer att lämna mig om jag gör det. de kommer sluta tycka om mig. detta låter som att jag sagt ja endast för att människor ska vilja vara min vän vilket är fel. de flesta gånger, om inte alla, har jag velat säga ja. klart jag velat ses för jag älskar dem. människor man älskar gör man allt för. men jag har tappat mig själv i det. istället för att lyssna på mig & min kropp har jag satt mig i bilen trots att jag jobbat 8 timmar redan. böjt mig. fixat. sprungit hem för att hinna byta om innan jag ska iväg igen. cyklat fram & tillbaka. ignorerat feber. svalt tabletter. listan är smärtsamt lång på saker jag gjort för att jag inte får vara en människa som säger nej. 

jag är övertygad om att många människor som jag älskar hade kunnat hantera att jag sa nej. de hade tyckt om mig ändå. & hade dem inte det så hade de uppenbarligen inte velat vara med mig eftersom det här är inte jag. jag är ingen övermänniska. jag kommer behöva säga nej. jag kommer ibland inte orka. jag kommer att bli sjuk flera gånger i mitt liv. det måste få vara okej. det är ingen annans fel att jag har gjort det här men jag vill heller inte lägga det som en ytterligare bristning hos mig själv. jag läser orden igen. Vänlighet. Förståelse. Jag förstår varför. jag ville bara att människor skulle tycka om mig & jag trodde att det var såhär man gjorde. jag vet bättre nu. nu vill jag vara en människa bland alla andra människor.      

"I am terrified by this dark thing that sleeps in me." - Sylvia Plath

Idag har jag sån ångest att jag vill dra mina långa naglar in i bröstkorgen. Bland all hud, kött, ben & blod vill jag karva ut vad än det är i mig som skapar det här. Jag vill inte dö jag vill bara inte existera. Inte såhär. Inte med det här. Inte som mig själv. 
 
Jag vill hoppa på ett tåg till mamma & pappa. Be om att bli liten igen. Att de kan ta hand om mig. Mata mig. Tvätta mig. Gör om mig. Baka om mig till någon annan. Säg att allting någon gång kommer att bli bättre. Säg det kommer bli bättre. Att jag kommer bli bättre. Kan vi göra om? 
 
Idag efter föreläsningen gick jag hem, drog den grå filten över kroppen & kramade den stora mjukishunden fast jag är 25 år gammal. En stund var det bara vi. Jag, hunden, ångesten. så som det alltid varit. Det terapin gjort med mig är att jag ser den destruktiva relationen jag har till mig själv. Det är som att en del av mig står utanför, tvingas bevittna, bölar, ber snälla sluta medan jag misshandlar mig själv. Slår med knytnävarna. Sparkar. Spottar. Jag som ska va min bästa vän är min största fiende. Den jag ska älska mest hatar jag. 
 
När människor beskriver hur de ser mig tror jag att de beskriver en annan människa? Vem är hon? Min självbild är så skev att jag inte ibland ens kan tro på dem. I mig hör jag rösten - Ni måste se fel. Snart, någon gång nu, när som helst, kommer ni alla se vem jag själv ser. Då kommer ni vilja gå. & jag kommer låta er göra det. För hur ska jag kunna tvinga er vara kvar med mig? Hur ska någon vilja vara det? Det finns ingenting här att erbjuda. 
 
Bredvid mig står den där delen av mig & hulkar nu. I några slags spillror efter en måndagsmisshandel som är långt ifrån över. Den kan pågå hela natten. Fortsätta till nästa dag. En av mina vänner skrev idag "det är precis som att du har något kletigt som rinner över väggarna i ditt inre. Som skymmer sikten & täpper igen de där lufthålen där du ser klart på dig själv." Det är precis så. Jag ser ingenting genom tårarna & blodet. 

Om

Min profilbild

RSS 2.0