jag vägrar att inse du sviker mig alltid, jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig.
det har skett sedan för evigt men jag vänjer mig inte. jag kommer aldrig att bli van. en valborg hamnade knytnäven i garderobsdörren. nu sliter tänderna sönder insidan av kinden. det är att bli vuxen. det kallas att bita ihop. men det innebär fortfarande samma sak. jag måste lägga ner. ge upp. sluta slåss, för oss.
om ensammast är starkast var jag starkare förut när jag somna själv på en måndagkväll helt full som herregud.
hon säger att de andra, de innan, var tidsfördriv. & jag tänker. jag tänker att det spelar ingen roll hur många, eller hur få, för de kommer allihopa bara vara tidsfördriv efteråt.
i played all my cards & that's what you've done too, nothing more to say, no more ace to play.
kanske mer till mig än till dig. de vet inte vad de missar. det är ett helvete men de vet inte. de har ingen aning.
it's a no no mission to make truth become lie.
jag var så bra på aldrig. det kunde varit mitt mellannamn eller namnet på min partner-in-crime. jag fnös åt dem för att de trodde att det skulle gå över. de fick skratta bakom min rygg, jag visste ändå bättre. det var så jävla skönt att spela oberörd. men aldrig går att sudda. människor kan vara bra på att skriva om aldrig till kanske. det kan nästan bli ett ja. & när en själv väl börjat sudda blir blanka papper heller inte samma sak.
säg att du behöver mig.
de bjuder alltid hem honom till sig. deras dörrar är alltid öppna säger de. bara att dyka upp. det rör honom inte i ryggen. han kommer gärna & sitter i deras soffor. det rör honom inte i ryggen men så börjar det gnagas ett hål.
han är alltid välkommen. kan ta sin bil i kylan. eller kanske cykeln. åka de där kilometrarna. deras dörrar står alltid öppna men de frågar aldrig om hans är. det rör honom inte i ryggen men det gnager ett hål.
han är alltid välkommen. kan ta sin bil i kylan. eller kanske cykeln. åka de där kilometrarna. deras dörrar står alltid öppna men de frågar aldrig om hans är. det rör honom inte i ryggen men det gnager ett hål.
de har omständigheter han inte har. de har varandra så som han inte har. han förstår det. åker de där kilometrarna. han har ändå ingenting bättre för sig. hos dem är det aldrig tyst. det rör honom inte i ryggen men det finns ett hål.
staring through a window, standing outside, they're just too happy to care tonight, i want to be like them but i'll mess it up again.
en välkänd magvärk har tagit över min mage & en välbekant ledsamhet mitt huvud. handbollsmännen åkte precis ur em & jag borde sova för imorgon ska jag kliva upp alldeles för tidigt till ett arbete där jag är en produkt att använda för att sedan kasta bort. det kan inte välvalda ord eller powerpoints tvätta bort. jag behöver att den här dan ska vara över & att det inte börjar snöa. jag måste härifrån. bort från det som inte händer. från den bluff som är jag. den gamla utslitna spellistan säger hej & välkommen tillbaka. jag svarar fuck you. fuck you very much & trycker på play.
om man blundar ser man sanningen, som vi lever döljer vi den.
att inte tro ett skit om sig själv med sådan styrka att en skulle kunna sluta vara för att vem som helst skulle ändå kunna göra det bättre. vem som helst. det är ett slöseri med andetag.
ändå gick jag tillbaka & jag måste va galen som just blivit bedragen & som tänkte på laget för jag tänkte bort jaget.
det känns så långt bort. dit där en drömmer sig när man ingenting bättre för sig har än att damma av lampor som hänger ner från taken. det känns längre bort nu än när en var 19. allt det som skulle komma sedan. sedan som i nu. som en lägenhet som inte är en trea på markplan med föräldrar inuti. tatueringarna. en annan stad. kärleken som skulle ha ordnat upp sig. som i att vi skulle hittat tillbaka till varandra & jag skulle slutat vara så svår. att orden skulle blivit någonting mer än blogginlägg & sms.
vid 19 trodde jag knutarna skulle löst upp sig. precis som jag nu vid snart 23 tror om 30. fast jag vet att jag lurar i mig själv trams när jag säger det så. som att sitta på mitt träiga flickrumsgolv & fortsätta drömeriet. det kommer att ändra sig. tids nog. de har det i&försig redan gjort. för jag vet att jag blir inte enklare men bättre. vi kommer inte hitta varandra igen. jag kommer hitta någon bättre.
vid 19 trodde jag knutarna skulle löst upp sig. precis som jag nu vid snart 23 tror om 30. fast jag vet att jag lurar i mig själv trams när jag säger det så. som att sitta på mitt träiga flickrumsgolv & fortsätta drömeriet. det kommer att ändra sig. tids nog. de har det i&försig redan gjort. för jag vet att jag blir inte enklare men bättre. vi kommer inte hitta varandra igen. jag kommer hitta någon bättre.
this town is getting smaller every day.
om en vill veta hur förväntningar inte luktar kan man ta sista bussen hem en lördagsnatt vid 3.20. eller kliva in på en nedsläckt skola 5.54 en tisdagsmorgon.
we're given a little time to change the game, a chance to redefine everything we are in our january white.
jag vill bli min bästa vän. bli snäll. inte ursäkta mig själv. sluta skämmas. inte alltid sätta mig i första hand men när det väl gäller, hålla mig bakom ryggen. stå på min sida & inte mittemot, där tillsammans med de som stampat mitt hjärta platt. att vara en vän. att inte alltid älska men ändå vara kvar. vara där. en klapp på kinden. precis som dem är för mig. att sluta ställa sig på fel sida. sluta ta parti mot mig själv. för det är precis som att säga att det är ok. att de får stampa på mig, för jag gör ju det själv. att säga ifrån till människor som gör ont i mig för inte förtjänar jag det även om jag trott det. så jävla länge. jag vill bli min bästa vän för jag behöver mig på min sida, bakom min rygg, när det blåser.
säg aldrig förbi nej säg att du är fri till slut.
jag får frågan över ett bord i en bar med höga skratt & dunkande musik. om det finns en någon. hjärnan letar igenom kroppen. det går på rutin. men det är ett nej. inte ens ett nej som i egentligen-ja. där sitter jag på pinnstolen & väntar på ledsamheten men ingenting händer. jag fortsätter att dricka min öl som att frågan inte ens ställts & skakar på huvudet. nej. jag minns de som varit men ingen av dem känns. det är jag nu. utan en någon. utan ledsamhet. med ett nej som ligger precis rätt på tungspetsen & smakar så jävla bra.
jag vet inte varför men det känns så nice.
meningar ur livet.
jag är i en töntig period av livet. tillfällig men med ena handen på skämskudden. sånt där en kanske inte ens berättar för sina vänner, även om det aldrig hindrat mig. som när sofia fick höra att jag dunkar westlife på högsta volym i bilhögtalarna. varför? för att det gör mig glad. & för att just nu säger melissa lasse & veronica mig ingenting. jag hör men jag känner det inte. så istället för att slita på deras ord sliter jag på någonting jag redan kan helt utantill. som jag får skylla på skivorna jag köpte när jag var 10. & så tittar jag på en töntig serie om kärlek med en äckligt snygg snubbe i. en kom-igen-det-kan-inte-existera-sådana-människor. tänker att, han är säkert en whatadouche i verkligheten, & fortsätter titta.
kan vara så att det här är ett sätt att ta sig genom januari men allting som kan det gillar jag.
kan vara så att det här är ett sätt att ta sig genom januari men allting som kan det gillar jag.
kanske är framtiden godare än vad som ter sig nu.
undra hur allt kommer att vara ett år från nu? man kan bli knäpp för mindre tycker han & vill inte prata om det. jag & hon brukade sitta på hennes veranda när vi fortfarande delade samma stad, smygrökte som att vi var 15 & var tvungna att hålla utkik efter lampor från bilar på uppfarten. där pratade vi om hur allting bara blev. & hur konstigt det är att saker mest verkar ske. bara sådär.
själva tanken kittlar i mig. jag behöver inte gå till vad som kan ske, bara att det kan. vadsomhelst & vi kan omöjligt veta. vi kan förbättra förutsättningarna. köpa biljetter & korsa hav. men de storslagna sakerna. de som tar andan ur en. får en att sitta på en veranda & säga jag kan inte förstå att det blev just såhär. de sker. bara sådär.
själva tanken kittlar i mig. jag behöver inte gå till vad som kan ske, bara att det kan. vadsomhelst & vi kan omöjligt veta. vi kan förbättra förutsättningarna. köpa biljetter & korsa hav. men de storslagna sakerna. de som tar andan ur en. får en att sitta på en veranda & säga jag kan inte förstå att det blev just såhär. de sker. bara sådär.
vi alla kommer till en tid i våra liv då vi måste bestämma om vi ska ta det steg vi är vana vid eller om vi ska våga ta den chans som ganska många kastat bort.
det är enkelt att snacka men någonting annat att öppna ansökningsblanketter som en bara vågar läsa halvvägs innan man klickar ner dem. det är precis som med kärlek. bland kaffekoppar & en vän, på tryggt avstånd från verkligheten, kan en bestiga berg & klara av ett förhållande samt flytta till en främmande stad på en & samma gång. men när det blir fredagsnatt i januari & bara verkligheten & jag är vaken blir till&med de enklaste ansökningar krångliga, hemstaden inte alls så grå, jobbet inte avskyvärt varenda dag. som varje gång det trillar in ett sms från en sån där någon. då går man från ofrivilligt singel till världens sämsta flickvänsmaterial på sekunder.
jag skriver inte under innan jag läst, jag är superhjältinna mellan raderna.
1. Var snällare mot dig själv. 2. Bär flera vita plagg. 3. & silversmycken. 4. Skriv. låt orden få ta tid. 5. Våga läskiga saker. 6. Ordna en vardag som du inte avskyr. du vill inte leva bara för helgerna i resten av livet. 7. Fortsätt med att försöka acceptera att det är ok att det inte bara går att klampa in hos dig. det är sådan du är & det är okej. 8. Ta de höga klackarna oftare. 9. Kräv mindre av människor omkring dig. alla människor har olika bra grejer. välj en plats åt dem i ditt liv. 10. Fortsätt att löjla dig. skicka töntiga videor, skriv texter tillägnade dem, älska dem. & säg det. flera gånger om.
