i am a highway man on the road again.
det är som så att jag fick ett sms för några timmar sedan nu där det stod den här resan kunde inte kommit mera lägligt. så är det. & det är någonting med att packa ens kläder i en väska & krypa in i en bil som kör flera mil. någonannanstans. varsomhelst. & det är någonting med hur det läker. att en kan vara hur förstörd som helst. jag har känt det så många gånger det senaste året. det började kanske på väg till en festival, där&då jag insåg hur det läker mig på ett sätt som jag inte kan själv. det är vägar & melissa horn.
imorgonbitti, kanske jag inte behöver läka, kanske är det någon annan men, imorgonbitti packar vi in oss, mitt L & jag, med kläder vingeldrycker & wild ones. för en resa 4 timmar härifrån.
imorgonbitti, kanske jag inte behöver läka, kanske är det någon annan men, imorgonbitti packar vi in oss, mitt L & jag, med kläder vingeldrycker & wild ones. för en resa 4 timmar härifrån.
jag stod där vid kanten igen, redo att kasta mig ut.
jag har slutat titta människor i ögonen. inte för att jag någongång varit bra på det men jag hade lärt mig. jag kan inte säga när det skedde men någonstans mellan höstvintervår så slutade jag möta ögon på dansgolv, på trottoarer, på cykelvägar. vände bort. hela tiden. & jag misstänker att bara för att jag inte vände bort blicken då har jag vänt den sen dess.
jag stannar en främling som luktar gott.
det är någonting med hur saker luktar som kan få mig ur balans som ingenting annat kan. det finns människor som egentligen borde förbjudas vara nära mig på grund av det. eller förbjudas dofta farligt gott. det finns de som kan kliva förbi mig på trottoaren & jag vill vända mig, springa efter. säga stopp hallå vänta?! hur han luktade vid halsen. på bussen när någon sitter bakom mig & luktar exakt sådär som han jag var kär i när jag var 14. så att en nästan måste vända sig & kolla efter. det är aldrig han. när jag lånat ut ett klädesplagg, får tillbaka det & det doftar precis som en vän.
idag luktade det sommar när jag klev utanför dörren & jag svär mitt hjärta hoppade till av lycka.
idag luktade det sommar när jag klev utanför dörren & jag svär mitt hjärta hoppade till av lycka.
för även om solen går ner så kommer den att gå upp igen.
att cykla hem i gryningen. när solen går upp bakom ens rygg medan en trampar vidare i bara ben, en fallande frisyr & leopardballerinor. det var det jag gjorde imorse när linköping sov. innan vi hann lämna ågatan syntes smutsen alldeles för tydligt. ändå kändes det som att vi inte ville gå hem. liksom drog ut på det. & när väl jag & min bästa vän skiljdes åt tryckte jag in hörlurarna i öronen & cyklade leende förbi bäcken genom berga. hem till vidingsjö.
att vara sådär töntigt glad över att roséet smakade så bra. att skratten hade varit så många. att tabbarna hade avlöst varandra. händerna runt midjan. att så mycket fint ligger framför mig. att jag har världens bästa människor omkring mig.
dagar blev år, lätt blev svårt.
det är egentligen inte fredag längre. men i mitt stökiga lilla flickrum är de det. i min säng, vid svarta klädhögen gula mjukisdjuret & de fyra kuddarna är det fortfarande det. här vickar jag mina tår under täcket. jag vill säga någonting klokt. ungefär som när jag satt på toaletten imorse & sa lite såhär högt till mig själv.
Sover & dricker & äter för lite, inte plats för några jävla rutiner, ingenting som man lär sig med tiden oavsett hur jag vänder & vrider.
Här sitter jag med en skål med mjölk&nesquick i knät & sörplar. Det är så typiskt mig. när problemen hopar sig pys då vänder du ryggen åt dem. Fast det är inte problem. Det är bara räkningar som ska betalas, packningar som ska packas, kläder som ska väljas, datorer som ska rensas, vingelvatten som ska inhandlas, biljetter som ska köpas, morsdagskladdkaka som ska bakas.
igår lämnade jag in mina tvättade kläder & namnbricka i utbyte mot papper i handen. En påminnelse om att det år&3månader som gått existerat. Som att jag behöver papper för att minnas det. Sedan åkte jag & skrattade i min finaste Lisas stora säng. & så gick en hel dag igen utan att någonting gjorts.
Men när jag börjar få ångest av allt mitt mañana tänker jag på när jag lunkade in i Toves rum & beklagade mig över mitt stökiga rum & hon sa någonting som lät äsch stina du kommer ändå inte minnas ditt stökiga rum i slutändan – ta en kaffe. Så jag fortsätter göra det bästa jag vet. Tjöta & dricka kaffe. Skjuter upp lite till.
all this time you've had it in you, you just sometimes need a push.
när det tystnar. när sömnen lämnar en. när dörren stängs bakom ryggen. när ingen sitter i sätet bredvid. när det bara är knarret från ens egna svarta monark som hörs på cykelvägen. det är då mina tankar har festmåltid. & det är mig de äter upp likt en stekt gris med ett äpple intryckt i munnen.
det har varit värre. det kunde fyllas fem sidor på en kväll. jag kunde skriva mig till skrivkramp varenda gång. & det var ändå inte tillräckligt. det enda som egentligen tröstar det är att jag vet att jag aldrig varit så bra som jag är nu. jag har aldrig kunnat hantera de där stunderna de här tankarna lika bra som jag kan. just nu. & det jag också vet är att jag aldrig kommer att hantera dem såhär dåligt igen.
i said wait - don't tell me you are in love?
jag borde inte få lämnas ensam med mig själv.
*
jag har tröttnat.
jag vill kunna se mig själv i spegeln om jag blir pensionär. därför gör jag det här.
jag vill kunna se mig själv i spegeln om jag blir pensionär. därför gör jag det här.
polarna ska jag möta snart, ikväll så tar vi över stan.
jag måste bara få säga det innan alla trillar in.
att sitta ute på framsidan när en varit inställd på regn men solen skiner på en sådan där blå himmel & spellistan väljer this is what it feels like. då känns det så himlans bra att få vara människa.
att sitta ute på framsidan när en varit inställd på regn men solen skiner på en sådan där blå himmel & spellistan väljer this is what it feels like. då känns det så himlans bra att få vara människa.
today will be the day when mourning ends, it will wash away with the early summer rain.
det var när jag skurade bakgården på jobbet i september & det luktade festival. eller kanske var det tidigare. då när hjärtat värkte som mest & rosen började blomma förjämnan. jag ville bli glad. det var så det formades. jag ville bara bli glad igen. när senast mådde jag bra?
idag skrev jag mina tre siffror & stämplade ut. jag kommer inte stämpla in igen. jag kommer inte stämpla in igen. de senaste veckorna har jag försökt att få grepp om det men hur många jag än pratat med det om, hur många gånger jag än upprepat mig så, glider det ur. det formar sig inte i mina händer eller huvud eller mage. men dit jag tänkt mig alla nätter & iskalla mornar & alla de gångerna jag inte kunnat följa med eller behövt åka hem tidigare. alla de gånger jag känt mig ledsen. dit jag tänkt mig, det är nu.
idag skrev jag mina tre siffror & stämplade ut. jag kommer inte stämpla in igen. jag kommer inte stämpla in igen. de senaste veckorna har jag försökt att få grepp om det men hur många jag än pratat med det om, hur många gånger jag än upprepat mig så, glider det ur. det formar sig inte i mina händer eller huvud eller mage. men dit jag tänkt mig alla nätter & iskalla mornar & alla de gångerna jag inte kunnat följa med eller behövt åka hem tidigare. alla de gånger jag känt mig ledsen. dit jag tänkt mig, det är nu.
jag lovar, jag ska inte tjata ut det mera än jag redan gjort. inget mera jinxande. från&med nu;
var så säker pysen det här är livet inga regler inget ansvar direkt & bäst av allt inga bekymmer. punkt.
vi lever på lånad tid, vi har bara nu, alla bilderna suddas ut, till slut.
när mera vikt läggs på redan nedtyngda tunna axlar. när hjärtan slutar pumpa. bara sådär. när bussarna fortsätter att passa tidtabeller. när solen fortsätter skina. när löven marken buskarna blir gröna. när dagarna lyckas gå. ändå. då blir en ledsen på livet. inte för att det inte stannar (stanna aldrig upp) men för att det är så fegt. det är så fegt att sparka på den som redan ligger ner.
i'll wear a sunny smile upon my face, i'll tell it that it's alright if it stays.
idag är en sån där dag som får en att aldrig vilja lämna den här stan.
det kan komma dagar då kaffet smakar bättre. glassen är krämigare. skratten klingar högre. skämten är kvickare & varje låt en spelar passar in. som att de var menade för att spelas just nu, just precis nu. det är sådana där dagar då en egentligen inte vill gå & lägga sig fast ögonen svider. då en sitter uppe länge & vaknar senare. lite som att solen kan aldrig ha lyst så klart, fötterna aldrig varit så lätta. det har dem ju varit. en vet det men det känns inte som så. det känns som en sovit genom en lång jäkla vinter & nu vaknar igen. när det blommar utanför balkongerna, på innergårdarna.
jag hämtar mamma vid flygplatsen ikväll & hon har hört att jag inte varit hemma knappt alls. det är för jag har spring i benen vill jag svara. när jag väl somnar om nätterna fnissar min mage. idag är den fylld av glass. & en himla massa kärlek.
det kan komma dagar då kaffet smakar bättre. glassen är krämigare. skratten klingar högre. skämten är kvickare & varje låt en spelar passar in. som att de var menade för att spelas just nu, just precis nu. det är sådana där dagar då en egentligen inte vill gå & lägga sig fast ögonen svider. då en sitter uppe länge & vaknar senare. lite som att solen kan aldrig ha lyst så klart, fötterna aldrig varit så lätta. det har dem ju varit. en vet det men det känns inte som så. det känns som en sovit genom en lång jäkla vinter & nu vaknar igen. när det blommar utanför balkongerna, på innergårdarna.
jag hämtar mamma vid flygplatsen ikväll & hon har hört att jag inte varit hemma knappt alls. det är för jag har spring i benen vill jag svara. när jag väl somnar om nätterna fnissar min mage. idag är den fylld av glass. & en himla massa kärlek.
dem skrek på oss, ta i er kragen nån gång, vi vred på oss - dem kan dra åt helvete ändå dem fattar ingenting dem kommer aldrig någonsin förstå.
efter att ha avslutat det fjärde passet maxade jag den lilla gröna hela vägen hem till henne bara för att få sitta där. jag&hon i de 2 svarta stolarna. hon alltid närmast husväggen & jag alltid längst ut. & mycket får en glömma bort. som vilka datum vissa händelser skett på men det en aldrig får glömma, det vi aldrig får glömma, är att vi slagits för att komma hit. vi har kämpat för att få kunna stå bakom disken & visa att man är iallafall ingen snackare. mycket må man vara men inte det & vi har kommit dit nu. dit vi hela tiden pratat om att komma. det är ok baby det är dags att vi ska vinna allt.
allt vackert rinner av mig, alla fula skyar dröjer sig kvar.
skala bort. det handlar om att skala av. en bit i taget. att ta ett stadigt grepp böja på knäna för att inte skada ryggen trycka ifrån lyfta bort. det handlar om att lyfta en åt gången ett i taget. att göra det med små händer. det tar tid. att trycka bort. det handlar om att trycka bort med en liten handflata. att använda en 160 centimeters vikt. det tar tid med små händer att skala bort. det handlar om det. du är svag men en dag blir du oslagbar.
fortsätt när mörkret kommer & allt gör ont, fortsätt som ett höstlöv i vårens första flod.
det kan redan ha nämnts.
vi står på en av de få konserter vi släpat oss ur solstolarna för. en av de bättre. den börjar gå mot sitt slut & där i folkmassan står hon&jag & tjurar för att de inte spelat den. ett intro kommer & hon skriker det kan vara den det är den det är den. vi har intalat oss den låten månader i sträck. nu står vi på en konsert & det är bra. helt plötsligt fick det vara det. en månad senare måste jag slåss för det igen, jag måste försöka intala mig igen & skriver i pannkakshjärtat du ska se att allting ordnar sig.
vi står på en av de få konserter vi släpat oss ur solstolarna för. en av de bättre. den börjar gå mot sitt slut & där i folkmassan står hon&jag & tjurar för att de inte spelat den. ett intro kommer & hon skriker det kan vara den det är den det är den. vi har intalat oss den låten månader i sträck. nu står vi på en konsert & det är bra. helt plötsligt fick det vara det. en månad senare måste jag slåss för det igen, jag måste försöka intala mig igen & skriver i pannkakshjärtat du ska se att allting ordnar sig.
jag har trott det sedan dess. för det är så. nu har jag 4 arbetspass kvar på snabbmatshuset. fyra. & man kan vara ledsen & sakna någon fast man inte vill & ens säng kan ibland kännas för stor & man kan bli besviken & hjärtat kan värka & fingrarna frysa & människor kan vara förjävliga när de vill ha mat fort & man kan sitta på en öde parkeringsplats & tycka man var dum i huvudet som lät människor komma en sådär nära men det går över. det värsta & det bästa är att det gör just det. allting gör det.
om man är en människa som jag, så måste en kanske skrika lite, som på konsert, för att förstå att nu är det bra. & när det inte är det måste en intala sig själv att det blir det. för det blir det. ibland kan det vara både &. då ska en säga det. att nu var det bra. som när en spenderar en helkväll med dem framför ett seriemaraton. när den blöta asfalten luktar sommar. när vinet smakar extra bra med dem bredvid.
om man är en människa som jag, så måste en kanske skrika lite, som på konsert, för att förstå att nu är det bra. & när det inte är det måste en intala sig själv att det blir det. för det blir det. ibland kan det vara både &. då ska en säga det. att nu var det bra. som när en spenderar en helkväll med dem framför ett seriemaraton. när den blöta asfalten luktar sommar. när vinet smakar extra bra med dem bredvid.
men jag vet att jag döljer en sanning, att väntan inte leder nånstans, jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans.
jag vill inte låtsas som att det är enkel. det ordet borde inte finnas i min vokabulär för det existerar knappt här. min hjärna skulle inte ens ta i det under tvång. men en natt fastnade jag i en väns hall med jackan på & det konstaterades att jag måste sluta prata om det. för efter allt är de endast det som återstår. det som blev kvar. för att komma över. komma förbi.
jag saknar varenda dag. inte hela tiden varje dag men varje dag. en dag kommer jag inte göra det längre. det skrämmer det lättar det river det lugnar det skär. det är mycket. men det är inte enkelt. fan. aldrig någonsin får någon tro det. det enkla vore att skriva ett namn på eniro.
jag kan tystna om det. jag kommer att tystna. men om någon frågar kommer svaret aldrig vara enkelt för det blir aldrig enkelt när en ska förvandla någonting till ingenting.
Höjde volymen trots att grannarna nog hörde allt & smidde planer om vår framtid.
det sägs att livet ibland kan komma emellan. så har det varit. så är det. även om orden kryper under huden när jag väl kliver innanför den vita dörren så finns det dokumentärer jag fastnar vid. eller filmer. eller så tar sömnen över, täcket är för lent & kuddarna för mjuka. då tystnar det här.
vi har varit i Uppsala & vänt. när vi väl fick arslet ur vill säga. det är en form av personlighet vi 3 har. Att det aldrig riktigt blir som vi tänkt oss & ändå löser det sig. vilket den ena alltid påstår & vi två andra förnekar. Det var lite som festival. Att sova i husvagns-valen, dricka bubbligt klockan 9 på morgonen, köa till bajamajor & få träffa nya människor exakt hela tiden.
Det har varit få dagar av återhämtning. Istället skrattade vi så någon sträckte ryggen, drack long island, körde den där ingen-minns-en-fegis (den funkar varenda gång), fyllecyklade var & varannan dag & jag har inte sovit många nätter i min egna säng. & om jag fick välja. alltså på riktigt, hur varenda dag skulle se ut så är det såhär. på ett ungefär. att fastna i soffan & skratta högt åt bra filmer. att bara fortsätta från ett ställe till nästa & aldrig ha tid att komma hem.
& så vill jag att Lisa ska skjutsa hem mig, då när jag väl ska det, vi ska leka musikvideo, sittdansa & sjunga med i use to call me wipeout now i'm back up on my feet stronger than i ever thought that i could ever be. & det ska vara sant.
jag ljög & låtsades som ingenting - visst skiter jag i dig men inte mig.
jag har varit rädd för att ställa till scener. & när en är rädd för det, som jag varit, gör en ibland saker som får en att bli ledsen. som att fortsätta ha kvar någon på facebook. som att säga hej till någon på krogen. som att låtsas som ingenting. jag har tagit hänsyn. jag har tagit hänsyn till människor som inte ens skulle lyfta lilltån för min skull. & sen tänkte jag, det kan ha varit i en bil på en öde parkeringsplats, att; varför ska jag behöva ha kvar någon på facebook som ändå inte svarar på mina sms? varför ska jag säga hej till någon på krogen som inte ville vara med mig? varför ska jag låtsas för att andra människor, som gjort mig ledsen, ska slippa må dåligt? det rimmar bara så jävla illa.
i gave you my heart but you wanted my soul, i'm burning the bridges you're walking on water & i don't know what you want.
det är svårt för mig att komma hem. redan när vi passerar linghemsavfarten så känner jag det. det är så enkelt att dumpa av det precis innan jag hoppar in i den silvriga bilen en måndagsmorgon. låta det ligga kvar vid taxi-stoppet hemma medan vi tar e4an norrut. Det är saker som drunkar i mousserat vin klockan 9 på morgonen. som inte känns när det luktar festival i en park fylld med människor. men så fort vi passerar flygplanen på väg tillbaka är det ett faktum jag inte kan låtsas bort.
det är svårt för mig att komma hem nu & jag är inte dum i huvudet. jag vet ju varför. att vara lite rädd i varje gathörn gör en fuckup ännu mer fucked up än hon redan här. jag behöver inte vara rädd i uppsala eller göteborg eller nyköping eller borås eller stockholm. jag kan bli ledsen överallt, det vet väl jag. men nu är det bara här. just här. så när vi svänger av från motorvägen känns det som att jag är en fågel i bur som fått upp låset men ändå flyger tillbaka in.
det är svårt för mig att komma hem nu & jag är inte dum i huvudet. jag vet ju varför. att vara lite rädd i varje gathörn gör en fuckup ännu mer fucked up än hon redan här. jag behöver inte vara rädd i uppsala eller göteborg eller nyköping eller borås eller stockholm. jag kan bli ledsen överallt, det vet väl jag. men nu är det bara här. just här. så när vi svänger av från motorvägen känns det som att jag är en fågel i bur som fått upp låset men ändå flyger tillbaka in.
