pannkakshjärtat

när vi gick runt bland mjölkprodukterna sa jag det att jag är klar med hela snack-&-ingen-verkstad-grejen (& det är tillfälligt jag vet för en blir aldrig klar med någonting men) det är så enkelt att prata. människor lovar så mycket & påstår så mycket & talar om så mycket. men så när orden tar slut, när morgondagen kommer med lite nyktrare ögon & tungt huvud, när mil läggs till eller dras ifrån, när det blir lite obekvämt då är deras tugg lika värt som fimparna de slänger omkring sig. & jag behöver deras snack lika mycket som jag behöver deras cigaretter (jag har egna.) jag behöver inte höra att det bara är mig en vill vara med när en ändå måste ragga på 7 andra brudar på dansgolvet på lördagen när jag jobbar & inte är där. jag orkar inte lyssna på det längre, det har slutat ha mening & jag behöver någonting helt annat än tomt tugg. 

så. det blir som det blir när bärs hamnar i samma mening som mina vänner & mig. jag & johan sitter där på pitchers med magar fyllda av god mat & kaffe. två bärs står framför oss & vi nämner det att vad gött det är att ta en bärra, bara såhär. sen ramlar Sofia in, tätt följd av människor som gör mig nervös & helt plötsligt står shots på bordet precis som det tydligen gör på andra sidan sverige säger telefonen & mera öl & min mage gör uppror men tar en cigarett på det ändå. klockan går fort & sedan står vi där igen, jag & Master Yoda med snurriga huvuden & inte fan kan vi gå hem nu det kan vi ju inte!

så vi gör inte det. vi dricker amaretto sour istället & nästa dag får jag ett telefonsamtal som okejar allt jag redan tänkt. att det här är det enda du får & det är bättre om du gör det du gillar. & jag älskar att vi aldrig kan hålla oss till bara en bärs. jag älskar det.

hur lång tid tar det? det har iallafall slutats prata om veckor nu. snackas det månader? diskuteras det år? vad är det då för mening? jag menar. ok. vi börjar om. hur lång tid tar den? alltså insikten. är den bara försenad? hur vet en det? finns det tidtabeller jag kan få kika i? för jag väntar här & det börjar bli kallt & jag vill inte få urinvägsinfektion i onödan. jag har hört det gör ont. väntar jag på någonting som aldrig kommer komma hit? hej. det är jag igen. jo jag tänkte bara på, det kanske låter fel men, om en saknar i flera år varför är en bara inte med personen då? om det nu kanske går. om personen vill ha en. vilket de oftast inte vill jag vet men om de, mot all förmodan i hela världen, vill det, varför då skrota runt här själv & sakna? ja hallå ja jag ska sluta nu. förlåt men jag bara undrade när vet en om en saknar per automatik eller om det kan faktiskt kanske vara så att en saknar bara för att det är så att en möjligtvis kan ha gjort fel? har jag gjort fel?

det här är parantesen. glöm bort den första. det här är konstaterandet efter dagar & nätter & dagar & nätter. efter att ha tänkt om. förlåt inte människor för att vara snäll. Godkänn inte vänförfrågningar på facebook, säg inte att det är ok när det inte är så & släta inte över det du känner. att göra ont i någon ska för helvete vara jobbigt. det finns inget multiplikationstecken mellan tid & smärta. du känner ju det du känner ändå, oavsett hur lång tid det varade. låt inte en enda liten människa förstöra för dem som kommer efteråt. bara för att en ljög kommer inte resten ljuga. ungefär precis som att den ena älskade att se på film & den andra inte kunde sitta still ens 1 timma. & SLUTA UPP med att se det som en svaghet att det inte bara går att klampa in hos dig. bara sluta se det så. det är ju ditt hjärta det handlar om liksom. i det fallet gäller inte allemansrätten. det är ingen skog vi snackar om.

vi ser femte delen av Star Wars & Johan tycker att jag är Luke Skywalker & han är Master Yoda. & förutom just likheten mellan Johan & en grön liten rynkig gubbe med fjunigt vitt hår på huvudet som skrattar extremt roligt så förstår jag honom. jag ser det, jag med.

för precis som Yoda ryter åt Luke att han bara ser hur omöjligt allting är så får Johan ryta åt mig. ofta & ändå inte så ofta som han fått göra de senaste 7 åren som vi hängt. För jag har varit värre. Hur ens det är möjligt men det är det. det var det. det är en konst att se svårigheter istället för möjligheter & den rinner i blodet. jag hör mig själv så högt i huvudet när jag säger får se om bilen startar nu då. Det är liksom exakt samma mening som min pappa & min farmor levererade inom loppet av fem minuter uppe i stockholm & bara det fick mig att vilja rycka håret från mitt huvud. jag älskar dem sönder & samman men jag vill inte bli som dem. jag tror inte ens de vill att jag blir det.

det kommer kanske krävas 7 år till med min Master Yoda till för att jag ska lära mig konsten att se möjligheter istället för svårigheter men till slut ska han kunna säga - I have taught you well, Young Padawan.

just nu ryktas det om 18 minusgrader imorgonbitti. vintern är så satans lång igen & jag behöver tid. ge mig några dar av att inte ens se anledningar till att kliva ur sängen & istället sova bort halva dagar. snudda vid the botten. inte nå den, inte alls, men kanske bara med ena tån. för att sedan kunna skjuta ifrån & fara uppåt.

jag hoppar av flera hållplatser för tidigt. för att få bort röken & ilskan. j säger alltid åt mig att ta tre djupa andetag, senast där bland bröden på ica maxi. det finns inga trösklar för mig som det verkar finnas hos andra. jag kutar mellan känslorummen & går totalt upp i dem. som när jag blir arg & vill ställa mig mitt på ica maxi & skrika rakt ut. första andetaget. jag försöker lyssna på någonting på bussen hem men trycker otåligt på nästa knappen, går av 4 hållplatser före min, fryser mina tår vita & går snabbt på snöiga trottoarer som knappt syns. mumlar för mig själv att det är ett jävla liv att aldrig vilja börja. hör du det? det är till att vara ett jävla liv som aldrig vill börja. januarifebruarihelveteskukvinterfan. andra andetaget. slänger mobilen i sängen & tvättar händerna under varmvattnet. det är som att när en öppnar en dörr utan tröskel då väller det bara in. saknaden som kletat sig fast likt tuggummi på hjärtat eller är det på hjärnan? pengarna som inte finns på vare sig sparkontot eller i lönespecifikationen. tre helger framöver fyllda av sådant där som gör en rastlös själ galen. & arg. jag hör ingenting utanför mitt huvud & kan inte lugna ner mig. vill svära minst tio svordomar till. fuck! tredje andetaget. 

jag vill göra grovjobbet åt dem. precis så som jag faktiskt tror att de vill göra grovjobbet åt mig. det är den här delen av att vara vän jag aldrig kan sluta fred med. den här maktlösheten av att bara kunna sitta bredvid & hålla hand & lyssna & skälla på folk för att de beter sig illa & erbjuda kakor kaffe cigaretter vingelhelger i andra städer, på oupptäcka gator & skicka låtar som hjälpt mig som kanske kan hjälpa dem. att sitta bredvid & få titta på när någon gräver i den äckliga sörjan som värk i bröstet är. som ångest är. det handlar inte om att jag inte tror de klarar det själva. för de gör dem. jag önskar att den tron jag har på dem kan smitta likt ett aggressivt virus så att de tror det samma. men alla de gånger de sa att det skulle ordna sig inte fan trodde jag dem. inte jämt. & jag vet att de inte alltid tror på mig, då när jag säger att allting kommer bli bra till slut.

jag kan mina svängningar som en löpare kan svängarna i motionsspåret. & jag springer dem. jag springer dem även om jag inte har en pannlampa att lysa upp med. bara känner på underlaget. idag fanns det snö under skorna & i varje steg glodde jag på kängorna jag tvingade på mig imorse. det nästan värker i kroppen efter att få gå barfota med grusknaster under fötterna. det är januari. jag känner det på värken. på underlaget. när våren kommer kommer värken bytas ut mot en annan. då kommer jag sitta på nattbussen hem eller cykla på haningeleden & titta ner på mina bara fötter & det kommer värka i kroppen efter att någon ska vilja röra vid mig. det kommer vara vår då. det kommer kännas i bröstet. på underlaget.

men undra om jag inte ska kuta ut i skogen nu istället? skita i de ordnade sågspånsvägarna, får lite barr i munnen & smuts på skorna & rötter stenar träd att väja undan för. ta någon smal stig rakt in & lägga benen på ryggen. om inte annat ger det mig bra kondition iallafall. & nya underlag. 

& så liksom känns det så att varför ska jag blixtra hela tiden? för att sedan bli pissad på för att stämningen blir obekväm. för att jag har min pappas temperament. för att jag går från 0 till 100. för att sedan bli knackad på på axeln efter några dagar & höra det att "jag tänkte säga någonting men jag orkade inte just då." nej jag har också inte orkat. i hela mitt liv har jag inte orkat säga någonting. fast sen kom jag på det att det inte handlade om det. jag var bara för feg för att inte säga någonting. jag var bara för feg för att inte säga någonting. jag vara bara för feg för att inte säga någonting. säg det. för det var du också. du var bara för feg för att inte säga någonting.     

jag har för mycket tid av ingenting att fylla. så när andra sover kryper jag ut genom mitt fönster & sitter på den grekblå bänken utanför. gömmer saker i snön & försöker formulera tankarna. det är för mycket huvudbryn & för lite det löser sig & det är så lätt att det blir så. för mig. då när jag får för mycket tid av ingenting att fylla. en önskar sig lite mer räkmackor att glida på. eller kanske bananskal. såpa kunde kanske funka fint. men här finns inte sådant. mest mera csn-inbetalningskort, arbetsförmedlings-sms, försäkringskassablanketter & konstant vridande på hur det ska gå ihop sig. & kyla som sätter sig i benen & gör ont.

jag vaknar sådär sent på dagen att en faktiskt skäms lite över hur sent det är. somnar aldrig innan 3. & om dagarna dricker jag kaffe. då känns det som att allt kommer lösa sig. då när jag har dem mittemot mig eller vid sidan av mig eller när jag kör hem i bilen efteråt. men som jag märkt är det mycket enklare att vara hakuna matata med någon annan & så himla mycket svårare själv.

 

men om det ska vara så då får det väl vara så. jag tänker inte ge mig nu. hör du det? jag. tänker. inte. ge. mig. nu. om det så behövs att jag får sår på händerna (det finns redan på armarna), skriver sönder ännu fler tangenter, skippar fredag gör jag vad jag vill & lördag med för den delen, slutar sova, slutar vara & är ensam som fan om nätterna. jag kommer inte ringa honom & jag kommer inte ställa in den här sommaren. så ge mig allt du har. hör du det? ge mig allt du har att ge. jag har knytnävar & 160centimeter längd & det må inte se mycket ut för världen eller i någon annans ögon men det når längre än så. det når längre än dig 2013 & inte ens du ställer dig mellan mig & handledstexten. inte ens du.

har den här historian inte berättats förut? det är den där du vinner tävlingen som inte är en tävling men som är det ändå & jag blir så liten. lyssnar på gissa-tre-gånger-vem & kan inte somna för tankarna på dig har returpack fixat så de återvinns. har vi inte hört det här förut? jag känner i maggropen att du träffat någon. någon som är lätt, som är valfri radiolåt, som vill stanna hemma på lördagskvällen, som inte längtar härifrån, som släpper in. är inte det här den där historien någon glömt att den redan berättats & berättar den igen? jomen det är den när jag får skäll av mina vänner för att jag fortfarande bryr mig. den när jag går hem om nätterna & hittar boken jag tänkte ge dig liggandes längst in i garderoben. det här är den. den har vi redan hört - kan vi inte ta en ny?

jag suger på att acceptera mig själv. oftast är det så att saker som faller under kategorin så jag ses som så mycket sämre än saker som faller under kategorin så inte jag. så länge jag kan minnas har jag velat vara en sådan som inte bryr sig. som kan skicka saker över axeln & kliva vidare med lätta steg som att det där tunga inte ens funnits på kartan. behöver jag ens nämna att jag aldrig lyckas bli sådan? jag har blivit bättre (jag menar jag lägger mig inte ner & vill dö längre när någon inte svarar på ett sms) men det här ska inte handla om att bli bättre. Det ska handla om att jag borde sätta mig ner, hålla käft & låta jag vara jag. låta mig vara mig. 

för att lalla runt här med händerna tryckta hårt mot öronen & jämt försöka låtsas vara någon annan, det är så 2012. om ens det. det är så 2005. & så 2006. & så 2007. & så 2008. & så 2009. för säg mig, sen när blev det bättre att vara en människa som inte bryr sig? som knullar utan känslor, är utan dålig samvete & inte är rädd för att ha ont? som inte söker trygghet men har konstant ordning omkring sig & tvättar bort sminket varje kväll. Sen när blev det bättre & jag som inte är så, sämre? jag vet, det hände aldrig. Men det har hänt i min hjärna varje dag sedan för evigt & det är dags att börja jobba med mig själv istället för mot. det är inget nyårslöfte. det är ett livslöfte. & det är på tiden att det sägs.

det här är fortsättningen. avslutet. så många avslut i ett enda avslut egentligen. Det är här det tippade över. men av alla klyschiga klyschor som det slängs runt med därute tror jag att det måste bli kolsvart för att jag ska kunna se. det var tvunget att bli sådär ledsamt. jag beklagar att det var tvungen att bli så. att den här delen är lite så. men det är sanningen. eller det var. nu lever jag i en ny. i en du-ska-se-att-allting-ordnar-sig-sanning. kanske tror jag mer på det nu än jag någonsin gjorde under hela 2012. & med detta sagt knyter jag ihop säcken om det här året, likt jag gjorde med sommaren, & så får det samla lite damm på hyllan. det behöver det. det behöver jag.

Juli:
Med de sämsta förutsättningarna hade vi sedan i-bästa-klass-vecka. Med sho-skämt, husvagnshärjande, galenheter, lovemaking & nu i efterhand, klassiska citat. Där vi struntade i konserter & käkade tacos istället & dunkade musik i henkes högtalare till sent på natten & gick varandra på nerverna. Jag ville aldrig hem igen men hem kom vi i alla fall & där vändes hela världen lite upp&ner. Mina ord försvann när någon klev ur en bil & jag visste att jag var fucked. Vi hängde i det röda huset på landet, johan höll tal & skålade för sommaren, en göteborgare överraskade oss allesammans & vi poolbadade & tittade på porr kl 2 på natten. Vid exakt samma tidpunkt några dagar senare ringde jag pappa i panik. Jag flydde till Borås & hade torsdagsfylla med skrivare. Kom hem & hela jävla juli blev svart. Sen låtsades jag länge som att juli aldrig hänt, i min kalender. 

Augusti:
Jag hade augustinoja, lyssnade uteslutande på Melissa Horn & klädde mig jämt i svart. Johan flyttade hemifrån & det i sig var the end of an era. Jag orkade inte ens plocka ihop mig själv & lutade mig hela tiden mot någon annan. Jag samlade låtar i pannkakshjärta-listan, spelade golf & skrattade igen. Bokade den där tiden jag tjatat om i månader, firade årsdagar, namnsdagar, fikade. & på något vis kämpade jag väl emot ledsamhet fast det inte alls gick. Jag älskade mina vänner & min nya tatuering. Sen som att det inte var nog, hade Lisa & jag the drama night ute på krogen & jag blev alldeles tom. jag ska aldrig mer säga sanningen till nån som saknar förmåga att förstå. Jag längtade för första gången någonsin efter höst, hatade sönder någon & mina vänner fick turas om att dra upp mig. Jag lovade att berätta allt någon gång & sedan knöt jag säcken om sommaren & sa hejdå.

Augustisoundtrack: När himlen faller ner – Lilla Sällskapet, Strong enough – Cher & kom hem till mej – Lars Winnerbäck

 

Det här är parantesen. konstaterandet efter några blogginlägg i ett pannkakshjärta. efter några sidor i en svart bok. du förändrar allt eller ingenting. slutsatsen av några sms i en mobiltelefon. efter att sett bilderna. behövt omleva hela skiten för en sammanfattning. när människor säger sig vilja vara med mig ljuger dem. det måste dem göra. & det har jag dig att tacka för! 

Vi firade in det här nya året bara några meter ifrån stället där vi firade in det gamla. några få meter skiljde det i verkligheten men egentligen skiljer det mil. Förra året lyssnade jag på 2006 & hade ingen aning om hur jag skulle hantera året som behagade komma vare sig jag ville eller inte. I år sjunger jag med i This is the year på högsta volym i den gröna bilen & kan inte ens försöka vara bitter & bakfull. jag är bara i lugn & ro här med öppna armar inför 2013. Lite hej & välkommen du dröjde lite länge men det struntar vi i för nu är du ju här. Lite så. Lite grann så att idag kan ingenting ta ner mig. inte ens att klockan står på 6.50 imorgonbitti för jag hade bästa kvällen igår & jag hoppas året fortsätter i samma stil. Med en jävla massa kärlek & kramar. tills närhetsproblemen är ett minne blott.