pannkakshjärtat

jag följde henne ut till bilen & hon frågade hur det kändes. som att komma hem. det var så det var i nästan 730 dagar. det hade inte varit ett lyckligt hem. det hade inte varit tryggt. eller säkert. men jag hade vetat exakt hur jag passade i den famnen. när hon&jag hade sparkat av oss skorna den där sommarnatten i hallen & vi stod i köket & jag vågade inte riktigt röra honom. det räckte att han satt vid andra sidan av bordet. att få titta i smyg & känna ett lugn. som att allting tidigare varit i obalans & nu balanserat upp sig.

det var en fejkad balans. i de där dagarna fanns inget lugn. det fanns ovisshet ångest obesvarade sms fyllesamtal. en massa frågetecken & inte ett enda jävla svar. mitt i två som slog sig trötta blodiga svettiga efter någonting som för länge sedan hade försvunnit. jag önskar jag hade haft vett att gå. vett att också jag försvinna. men jag fastnade tills jag blev tvingad därifrån.

jag undrar hur jag kan bli förvånad. men det blir jag. över hur mycket ångest som kan rymmas i kroppen jag fått att kalla min. att använda som jag vill. misshandla. ta hand om. dela med mig av. om jag ens behagar byta finns inte. inga 30 dagars öppet köp. ingen bytesrätt. ingen garanti om någonting skulle gå sönder. jag kan inte teckna en försäkring. det här är min kropp jag fått. med ett huvud som inte alls ser friskt på ens en centimeter av den.

jag skulle vilja tycka om det jag fick tilldelat en februarinatt. men det gör jag inte. & jag tror inte det handlar om storlekar eller volymer eller former. det är någon slags skam. över mig. jag slutade säga till spegelbilden hur fula mina beniga axlar var för det var inte det. eller min stora näsa. eller stora bröst. jag ville inte se annorlunda ut. jag vill inte se annorlunda ut. det är bara det att allt som är jag. 160 centimeters jag med ångest kropp hjärta känslor själ. är alltid lite sämre. lite mindre värt. 

jag är så himla trött. lite ledsen. lite tom. sådär som en kan bli efter att ha irrat omkring i sverige utan en enda fast punkt. jag återvänder till ett linköping med våta asfaltsvägar, fylld med ord. hade glömt hur det är att umgås med människor med ord i fingerspetsarna. hade glömt vad det kan åstadkomma med ens egen längtan efter att få sätta sig ner. hamra på tangenter. nu är jag här igen men

 

så pass väl känner jag de här armarna huvudet hjärtat att jag borde sova nu. & låta imorgon komma istället. för i det här mörkret känns allt bara sådär klibbigt. som att det aldrig ska lösa sig. som att jag aldrig kommer att lösa mig. att besvikelseturnén ska fortsätta. det är alldeles för enkelt att misshandla mig den här tiden på dygnet.

livet fortsätter att komma emellan. med liv menas öl på uteserveringar, nattligt poolbadande, dagliga sjöbesök, piggelindrinkar, för lite sömn & levande nätter. alltihop med människor som är dem bästa jag vet. alltihop med leenden på läpparna. alltihop med skratt tills en knappt orkar stå. så cyklar jag hem, genom natten, tar omvägen med backar för att slippa mörkret vid bäcken, förbi sovande hus med jag är för full & glad inatt för en blues från sverige i hörlurarna, hem till vidingsjö där jag somnar så fort jag lägger huvudet bland kuddarna.

imorgon ger vi oss ut på vägarna igen. jag & en av de där människorna som gör mitt liv bra. vi lånar den röda bilen. riktar oss neråt. söder ut. till människor som fattas mig. det kan bli min sista resa den här sommaren. jag hoppas på äventyr. 

 

det finns en bekvämlighetsring. eller kanske är det en ruta. hur den än må se ut har jag varit duktig på att hålla mig innanför dess linjer. ibland stuckit ut en tå för att nästan lika kvickt dra den tillbaka. det är precis som det låter i den rutan. eller ringen. där finns ingenting som bränner.

 

just nu är jag långt utanför min bekvämlighetsruta. så långt ifrån att jag knappt ens skymtar den. här bränns det. tamigtusan här känns det. & egentligen är jag en dumdristig idiot som tror att jag kan leka här utanför. med de stora pojkarna & flickorna. som att jag glömt hur det känns när hjärtat bränner. men jag leker vidare. övertygar mig själv att jag behöver någonting att skriva om. & sedan. när jag sitter med den svalnande tekoppen & det brända hjärtat då kommer jag förbanna. 

men jag skjuter det framåt. likt en dumdristig idiot. precis som när jag cyklade till stan i förmiddags & istället för att lyssna på vad mina hjärna sa, hörde jag bara i hörlurarna det måste va på liv&död det måste kännas i ditt hjärtat på riktigt.

det är som alltid. du borde sova. jag ska sova. snart. om en stund. det är som vanligt. du har haft ditt roliga nu. & helt plötsligt blir jag trött. sådär jätte trött. slänger igen dörren, kläderna får ligga kvar mitt på golvet & jag kryper ner i sängen, sover. genom hela kvällen sover jag. kanske borde jag sova nu. kanske förstår jag varför jag inte kan.

dagarna som gått har varit så bra att jag vill grina. & skratta rakt ut. samtidigt. om vartannat. dagar som får en att vilja ha det såhär, exakt såhär, förevigt. jämt&ständigt. det är svårt att höra rösten som säger att det är ok att leva så när jag har två höga röster runt om mig varje dag som talar om att det roliga är över. att det roliga egentligen var över minuten efter att jag anlände hem ifrån min sista festival. jag vet att de vill mitt bästa. jag vet att jag älskar dem. men det är frustrerande att försöka lyssna på sin egen röst när två andra skriker bredvid en. vad är mitt? vad är deras?

Jag har någonting flåsandes i nacken & det förstår inte dem.

ibland är det så svårt att återvända hit när en väl flackat iväg. vad säger man? förlåt för att jag inte varit här.

 

någonstans hörde jag om någon som menade på att människor som skriver måste möta sig själv hela tiden. liksom gräva djupare. längre in. jag vet att jag är sån. men från tid till tid tappar jag lust att gräva. står bara där med händer täckta av besvikelse över människan jag är. avskyn jag kan känna över min person. över den svaga lilla kropp som jag lever i. det hände nu.

så jag reste till stockholm med min far. & hade feberfrossa. lät farmor använda min arm som stöd. proppade mig full med tabletter. kom hem frisk. hängde i ett garage till sent på natten & drack rödvin nästa dag. spelade pinsamt mycket mobilspel. & mellan farmors rivande lakan så tvingade jag mig till att förstå. du är inte så farlig som du tror. 

 

kanske borde ni vara tacksamma över min feberfrossa & igentjockade näsa som inte tillåter ens en gnutta luft att strömma igenom. den gör att jag egentligen inte ens orkar skriva det här & än mindre, skriva någonting om hur lite jag vill vara jag för tillfället. för just nu är jag hemskt trött på det. på hela grejen. det & förkylningar. den här stan äter mig med dess ändrade relationsstatusar & framtid & rädsla som gör att jag sitter vid ett kafébord & överväger att vara ensam livet ut. så jag lägger benen på ryggen. för just nu är jag en vettskrämd liten människa & den människan vill ingen se.

imorgon ska jag ta tag i mitt liv sägs det. imorgon har egentligen varit här i 1 timma & 42 minuter redan & det som sagts har kommit ur min egen mun. det sitter 3 festivalarmband på min höger arm. jag borde ha ett hum. jag borde ha någonting förutom drömmar om att få ha det såhär jämt. kan man ens få det? jag vill inte längre frysa mina fingrar vita vid nån busshållplats. jag vill inte längre ha onödig ångest. det räcker med den som man fått lära sig leva med. & långt bak i huvudet hör jag den vuxna rösten som säger att det inte alltid kan få vara bra. jag känner inte igen den. vet inte om den har min pappas ton eller mammas sanningsröst eller om det är ekon från släktingar eller om det, förbjude, är min egen. får det inte alltid vara bra? får det inte alltid vara såhär?