pannkakshjärtat

det är den där fjäderlätta beröring som man aldrig riktigt märker att man behövt förrän någon rör vid dig på just det sättet. Ett ögonblick av hud mot hud som bränner till och lämnar ett osynligt märke på dig, ett brännmärke i hjärtat. en beröring som man inte trodde att man saknade tills den försvinner och man en dag inte får känna den där stickande känslan av någon annans fingerspetsar, en hand kring din midja eller läppar mot din panna. 

det är den känslan av beröring som man saknar en kall höstdag när det kommer rök ur munnen utan cigaretter. den som man aldrig riktigt lyckas tvätta bort hur mycket man än skrubbar med tvättsvampen. tvålen tar slut men känslan av att någonting fattas finns fortfarande, inpräntat på din panna. det som är det hemligaste man har med någon, en lätt hand runt ens handled, en på ditt knä eller bara ett ben snuddandes vid ett annat.

den brännande känslan som man inte kan uppleva på något annat vis. man önskar att det skulle finnas ett botemedel, någonting som kunde ersätta den där kittlande känslan när man inte får den ifrån någon. men det är svårt att hitta ersättaren, om ens möjligt och det enda sättet är att finna någon eller krocka in i någon som kanske möjligtvis kan göra osynliga brännmärken med sina läppar på din panna. och inte har någonting emot det, tvärtom.