pannkakshjärtat

så jag undrar om de egentligen lyckas förstöra mig med sina ord om de lyckas nå själen om jag fortfarande egentligen faller ihop och raseras inuti precis som förut som jag alltid gjort innan (bara att jag inte märkt det ännu)

eller har jag lyckats vända ryggen till har jag lyckats bli immun och kanske inte att längden blivit längre men att själen vuxit kanske är jag inte trettonåringen som försökte slåss mot knivarna med handflatorna som rasade varje gång orden mötte örat mötte hjärnan mötte analyserande svaga tankar mötte osäkerhet och tvivel 

har jag blivit den jag alltid önskat jag var har jag kommit en bit på väg eller är jag fortfarande kvar



ger en själ upp efter för mycket krossade minuter för hur många gånger klarar man ännu ett återfall det måste finnas ett sätt att skydda ett sätt att klara av att gå ett sätt att leva utan att vackla vid minsta lilla vindpust 

eller handlar det bara om övertygelsen att de människor som lyckas rasera dig är de som ligger precis som du vakna om nätter och känner efter vart någonstans det gör ont inatt.