men jag kommer liksom aldrig upp och iväg.




men jag försöker leva här
för jag har redan förlorat så mycket tid och gått miste om händelser
när jag skyndat förbi och sedan sett det vackra i någon backspegel och
önskat att jag varit där då det hände och inte velat vara någon annanstans hela tiden.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0