pannkakshjärtat

att sådan knaslycka kan bytas ut i ren och skär jag-vill-dra-täcket-över-huvudet-och-dö-känsla
inom loppet av cirka tio minuter är en ganska stark vändning en måndag kväll

och det må vara töntigt men att det enda jag kan se framemot
det enda som kunde hålla mig på benen en vecka till rann just precis rakt igenom
mina fingrar och gick i kras på golvet, precis som hela jag gjort de senaste veckorna
känns inte det minsta upplyftande och det får vara hur töntigt som helst faktiskt.


(att jag sårar dem som plockar upp mig varje gång värker ändå mest i hjärtat)


jag antar att det blir ännu en sömnlös natt
kissen, bobo och jag.