knubbiga knän.
men tysta barn förblir tysta barn och dem tvingar man inte fram till kioskdisken för att betala fikat fast man kanske borde. så en dag är det korta blonda håret inte så kort längre och de små fingrarna som hårt greppade mammas ben är inte lika små. då undrar någon i tysthet någonstans om man inte skulle sett förbi de små fötterna och de knubbiga knäna, kanske en gång, kanske fler.
blir knubbiga knäna raka av sig själva? vem bestämmer över hur mitt liv ska bli förutom jag? och ligger hon nu i sin säng ihopsnurrad i lakanen, undrandes om det varit bara hennes fel att hon aldrig vågat chansa förut?
Kommentarer
Postat av: Alice
jag berörs fullkomligt av dina texter.
du sätter ord på sådant som bara finns i mitt undermedvetna.
Trackback
