pannkakshjärtat

"det är de där feta käftsmällarna du hela tiden förväntar att livet ska ge dig som stjälper dig stina"

någonstans nu bevisas det att
knubbiga knän inte blir raka av sig själva att även ens egna armar viker sig men man lär sig att bära sig själv trots skakiga trötta armar det finns inga muskler på utsidan alla behövs inuti & allt som trasat sönder dig sen du gömde dig under skrivbord kramandes mjukisdjur & blött ner pälsen

allt var på riktigt redan då



vissa människor är kanske inte gjorda för liv bevisa ändå bevisa bort smärtan i varje steg bevisa bort ditt självhat som bryter ner dig bevisa för någon annan att du kan trots värk i maggropen (ge mig ett hjärtfel en sjukdom ge mig vad som helst som ger en diagnos en ursäkt) en ursäkt istället för att bara jag är så inihelvetes skräckslagen för att du en dag ska gå & att den dagen kommer jag falla i tusen bitar över stengolvet i hallen 

(mest rädd för att en dag inte klara av att pussla ihop mig att armarna för sista gången ska ge vika vad händer då)

"vem ska orka med dig om du är sånhär stina?"
det är precis det jag försökt berätta mamma,
rädslan för att det aldrig kommer finnas någon som orkar stanna kvar.