pannkakshjärtat

nej jag har inte virrat bort mig i vidingsjö skogen. jag är bara fadder stina & får mest hela tiden skrika folkungasången & internationell-solidaritet-folkungaskolans kampenhet. trött i hela kroppen plus huvudet är jag iallafall & då undrar jag egentligen hur våra kära söta små nollor egentligen känner sig. (lilla jag känner mig också hemskt stor för tillfället, vilket inte brukar hända speciellt ofta, tummen upp för det!)



för tredje året i rad avslutade jag & johan sommarlovet nollnio på det enda rätta sättet att avsluta lov, ännu en trippelchokladglass på bryggan i hjulsbro. när den här fina traditionen startades satt vi där dagen innan vi skulle börja gymnasiet, små, nervösa & hemskt nyfikna på vad de tre följande åren skulle innebära för oss.

och idag, två år efter, går det att konstatera att sedan sommaren nollsju har johan & jag varit bästa vänner, haft ofantligt många samtal just precis på den bryggan och i slutändan kunde vi ändå aldrig i vår vildaste nu-går-vi-så-långt-det-bara-kan-gå-tankar tro att våra liv skulle se ut såhär idag, nu.
 


själv blir jag alltid förskräckligt sentimental varje gång någonting nytt ska påbörjas, såsom en ny termin eller ett nytt år. (sentimental - (överdrivet) känslosam) jag blir nog nostalgisk med på kuppen & tänker tillbaka på hur allt kunde bli såhär och varför jag egentligen hamnade här. 

& på något vis kan jag inte avgöra om förra året känns långt bort eller som igår. jag minns när jag skrev "magvärk" över hela pappret i dagboken men inte hur det kändes. jag minns väggen som dök upp & hur hela jag skakade när jag mötte den där någon i korridoren den måndagen men jag vet inte hur det kändes i hjärtat.

någonstans hörde jag att människor glömmer bort hur smärta känns, vi kanske borde tacka någon vänlig själ för det.