pannkakshjärtat

idag ska jag se lars winnerbäck i cloetta center i linköping. andra gången jag såg honom var på stångebro fältet. efter mycket om & men bestämde sig johanna & jag för att vi minsann skulle gå. det var min pappas födelsedag, det var otroligt varmt & det är ett av mina finaste konsertminnen från hela mitt liv.

(från & med nu får ni väl ursäkta mobilbilderna - den tiden har också funnits.)

 

jag har läst många som försökt sig på att beskriva men ingen tycks någonsin räcka till. det är något speciellt med konserter, det var någonting speciellt med den sommarkvällen. Kanske för att det var första utomhuskonserten med lars, kanske för att det var en riktig sommarkväll med varma vindar & molnfri himmel. Kanske var det för att det var tvåtusensex (& det året, den sommaren var magisk), kanske var det för det var johanna & jag, kanske för att vi skrek som bara den när han sa "finns det någon från vidingsjö här?", kanske var det mitt lockiga hår mickis fixat på morgonen (jag minns att jag kände mig fulast på hela fältet ändå.) 

kanske handlade det mera om att när lars gick upp på scenen spelade det inte längre någon roll att jag var fulast på hela fältet. det spelade ingen roll att den som stulit mitt hjärta i minst ett år stod några meter bakom mig. det hade inte spelat någon roll om det spöregnat, om det varit molnigt, om allt hade gått fel. när lars gick upp på scenen var det allt som betydde någonting.

  

det var en vän som sa till mig efter den första konserten jag var på (dock var detta inte lars winnerbäck.) "jag har inte kunnat sova på hela natten, det gick bara inte."

jag hoppas det händer inatt, jag har inte tänkt att sova iallafall.

& föresten, tack johanna för att du inte åkte till stockholm den där sjätte julidagen tvåtusensex. det blev ett av mina finaste minnen med dig så tack.