pannkakshjärtat

det här känns som den längsta veckan på år och dar, det lyckas aldrig riktigt bli fredag. och jag längtar efter chokladglass på bryggan, doppade tåspetsar i stångån och alldeles förskräckligt mycket skratt med dem finaste jag vet. och kanske några armar runt midjan, fast ändå inte. (jag klarar mig utan, jag klarar mig utan, bullshit bullshit bullshit)

det är långa dagar med för mycket tanketid och man saknar saker som fanns eller som egentligen inte funnits alls. och man saknar det som fattas, det enda som aldrig riktigt infunnit sig någon längre tid och jag blir blödig, känner mig ynklig och mindre än jag är. (jag klarar mig utan, jag klarar mig utan, bullshit bullshit bullshit)

och för mycket sanning i varje ord kan göra ont och små tovor i hår kammar inte ut sig själva men vem bryr sig om dem är där? det är bara mina händer i det trassliga ändå. och lasses toner stävar tystnaden och det där hålet som växer i själen går inte att fylla med meningslösa kläder men vart finner du det som kan? de lärde oss att inte fylla själsliga hål med ting, men ingen sa vad man fyller det med istället? (jag klarar mig utan, jag klarar mig utan, bullshit bullshit bullshit)