stackars satar som du och jag som tror och hoppas och tänker att nu så är det väl äntligen våran tur.
jag är en tova i sig och ensamhet smyger sig alldeles för lätt tätt inpå
med sönderblekt hår försöker jag besegra någonting som sveper runt mig likt ett täcke som kväver stramar åt men toner hjälper inte i stockholm hjälper inte och jag undrar
varför den där känslan av misslyckande stockar sig i halsen jag kommer inte längre än till tanken och sätter inte fingrarna mot tangenterna, varför blir det vi kvar? jag vill besegra någonting jag aldrig lyckats styra över. det som jag försöker springa undan, benen går alldeles för fort
jag vill inte tro att det var rätt det hon sa fast hela min kropp skriker att hon talade mer min sanning än vad hon någonsin kommer att förstå själv jag är bara mera ynklig mera rädd det finns så mycket här i världen jag inte kan hantera.
(men det är fortfarande den där tron på de lyckliga sluten som gör hål i händerna när jag bär den som ger skrapsår i hjärtat och knäna viker sig för vikten den tron är tung att bära)
