pannkakshjärtat

den här veckan har jag ramlat på gatan, ett tu tre på marken och legat med sprattlande ben rakt upp i luften, skrattat för mig själv varje gång jag tänkt på det och upptäckt att jag faktiskt har en liten förälskelse på kent, cirkus fem år sedan jag hörde dem första gången, och jag slängs mellan panik och glädje i ett ganska stort virrvarr. helt plötsligt är det fredag och jag är förskräckligt trött fast klockan bara är nio. vet inte vart tröttheten kommer ifrån men den tynger ner ögonlocken.

jag vill har inspiration i skrivandet igen, någonting att fly in i och jag menade inte att det här skulle vara ett inlägg av tyngre ord men det blir så lätt, snart beställer vi biljetter till hultan, pappa lovar stockholm på sportlovet och det behövs distans till det som är här hemma. till det man aldrig riktigt lyckas komma undan.

vi kanske kommer få dela en vår igen.