jag har gått på knä så många år i den här staden.
tåg upp till stockholm med mamma & i efterhand kan det bara konstateras ett par ting som att, stockholm alltid är stockholm & tåg måste vara det bästa färdsätt att ta sig fram på.
nu har jag iallafall fått min resa den här sommaren & jag känner mig ganska nöjd över det faktumet. hemkärleken gör sig påmind, nu igen.
förutom stockholm har den senaste veckan bestått av massor planer som helt enkelt gått åt pipsvängen, varje gång. med detta följde ett ostädat rum & en ouppackad resväska.
istället har jag roat mig med att måla nyckelpigor på stenar & plugga körkortsteori. någonting som för övrigt ger mig ångest & framkallar jag-vill-verkligen-inte-så-varför-måste-jag-&-vad-fan-har-jag-gett-mig-in-på-känslor. 
det var tärande på nacken i varje försök att höja blicken alla de där isande novembernätterna men någonstans slutade det värka, någonstans slutade man låtsas att varma element var hud & nu
hur ska man berätta om frusna händer som ingen vill värma, om varför man fyller sängen för att slippa känna en tom yta under den utsträckta handflatan, hur ett trassligt hår matchar ett trassligt hjärta,
förklara hur man blir en tova i sig.
"hur ska man berätta om frusna händer som ingen vill värma, om varför man fyller sängen för att slippa känna en tom yta under den utsträckta handflatan, hur ett trassligt hår matchar ett trassligt hjärta"
det var hemskt fint skrivet.
