pannkakshjärtat

idag gick min bästa vän på ett flygplan som tog honom fem flygtimmar härifrån, till spanien & gran canaria rättare sagt. Vi har ombytta roller nu - johan åker & jag stannar kvar. Det är alltid svårare att vara den som stannar hemma & även om jag inte vill byta för fem öre (antagligen för att jag är hemmakär eller bara allmänt fegis) så sög det till i magen innan han ens hade åkt. & varför egentligen? jag vet ju att han kommer med all säkerhet hem igen, om än förhoppningsvis lite brunare.



det kanske handlar om att det bara finns en johan. det finns bara en som kan dra skämten så långt som han & bara en som kan vara lika smått galen & allvarlig, huller om buller. Det finns bara en som ätit glass med mig på bryggan i tre somrar nu, bara en som säger grejjer bara han & jag förstår, bara en som skrattar åt mina skämt & främst bara en som skrattar som han. Det finns bara en johan som känner mig utan & innan, som jag kan fråga om vadsomhelst utan att skämmas, som nästan alltid är sen & ibland kör alldeles för farligt i den sköna gröna golfen. Det handlar nog om det, att om han, mot all förmodan, inte skulle komma hem nästa torsdag, skulle det inte finnas någon att ersätta honom med. det finns helt enkelt bara en enda johan & honom vill jag ha kvar.



för övrigt känns det skönt att man inte behöver stressa hem till någonting längre. Det gör att jag & sofia tog ännu en dag på stadens gator, hon handlar & jag har pengabrist, drömmer om stockholm istället. vi pratar strunt om allting runt omkring som om det inte betydde någonting (fast det gör det, betyder alltså.) dimman ligger för övrigt tät över linköping & jag & malina tog en sväng till skivlagret, såg markus & tänka sig att kanske kan hans skivor få en till chans. Så förbannar jag hösten lite i smyg för att jag måste cykla genom ihärdigt duggregn. skolkatalogen har kommit & efter imorgon är det höstlov. det är min sista skolkatalog & mitt sista höstlov. i veckan beställde vi studentmössor & idag pratade jag balfrisyr med min kusins sambo.

& så ibland känns det som att den där såkallade framtiden (som vi drömt om så länge nu) närmar sig lite för fort för ens eget bästa ändå.