pannkakshjärtat

det här är de andra sex månader tillsammans med pancakeheart, på självaste dagen också!

trettonde april tvåtusennio:
men tysta barn förblir tysta barn och dem tvingar man inte fram till kioskdisken för att betala fikat fast man kanske borde. så en dag är det korta blonda håret inte så kort längre och de små fingrarna som hårt greppade mammas ben är inte lika små. då undrar någon i tysthet någonstans om man inte skulle sett förbi de små fötterna och de knubbiga knäna, kanske en gång, kanske fler.

blir knubbiga knäna raka av sig själva? vem bestämmer över hur mitt liv ska bli förutom jag? och ligger hon nu i sin säng ihopsnurrad i lakanen, undrandes om det varit bara hennes fel att hon aldrig vågat chansa förut?

tredje maj tvåtusennio:
& hon utnämnde sig till världens största fegis.

fjärde maj tvåtusennio:
det är svårt att bryta ett mönster man kämpat i hela sitt liv för att bygga upp.

tjugoförste juni tvåtusennio:
lycka mäts inte i
antal tankar du lyckas att inte
tänka under en dag.


femtonde juli tvåtusennio:
tårarna tog till sist slut i den där nittiosängen med vitmålade stålramar men någonting inuti skavde, mjukisdjurens blöta päls torkade


& 
idag 
slängde jag stenar ifrån mig själv, mitt i natten & det kändes lättare, slutade skava, inuti. 


tjugofjärde juli tvåtusennio:
 det var tärande på nacken i varje försök att höja blicken alla de där isande novembernätterna men någonstans slutade det värka, någonstans slutade man låtsas att varma element var hud &  nu

hur ska man berätta om frusna händer som ingen vill värma, om varför man fyller sängen för att slippa känna en tom yta under den utsträckta handflatan, hur ett trassligt hår matchar ett trassligt hjärta,

förklara hur man blir en tova i sig.

tionde augusti tvåtusennio:
"det är de där feta käftsmällarna du hela tiden förväntar att livet ska ge dig som stjälper dig stina"

någonstans nu bevisas det att
knubbiga knän inte blir raka av sig själva att även ens egna armar viker sig men man lär sig att bära sig själv trots skakiga trötta armar det finns inga muskler på utsidan alla behövs inuti & allt som trasat sönder dig sen du gömde dig under skrivbord kramandes mjukisdjur & blött ner pälsen

allt var på riktigt redan då

vissa människor är kanske inte gjorda för liv bevisa ändå bevisa bort smärtan i varje steg bevisa bort ditt självhat som bryter ner dig bevisa för någon annan att du kan trots värk i maggropen (ge mig ett hjärtfel en sjukdom ge mig vad som helst som ger en diagnos en ursäkt) en ursäkt istället för att bara jag är så inihelvetes skräckslagen för att du en dag ska gå & att den dagen kommer jag falla i tusen bitar över stengolvet i hallen 

(mest rädd för att en dag inte klara av att pussla ihop mig att armarna för sista gången ska ge vika vad händer
då)

"vem ska orka med dig om du är sånhär stina?"
det är precis det jag försökt berätta mamma,
rädslan för att det aldrig kommer finnas någon som orkar stanna kvar.



tjugofjärde september tvåtusennio:
det kan vara kallt, mörkt & ensamt i november månad då löven inte längre täcker grenarna & de har ingen aning om hur det känns att slå knogar mot stenplattor inte vet de hur ångest kan riva osynliga murar bryta sig igenom slå sönder hoppet &

vad vet de om tårar som aldrig kommer vad vet de om smärta i bröstet skaka trots duntäcke över nästippen vad vet de om tystnad som låter tjuter i öronen vad vet de om längtan som aldrig stillas hjärtan som aldrig slutar slå

de vet ingenting ingenting

de har aldrig hört om nätter på kalla golv aldrig hört om att inte kunna resa sig efter fall vad vet dem?

ingenting om

gatorna om natten ströva omkring utan mål fly härifrån de vet ingenting om tåg som går som de aldrig satt sig på ensamma kalla händer mot heta element de vet ingenting om skrivkramp om söndagar som aldrig tar slut om att svälja ner tills det tar stopp

vad vet dem?
ingenting, de vet ingenting

det är en kall mörk novembernatt i singular löven har vissnat bort ifrån grenarna & du vet hur det känns att slå knogar mot stenplattor du vet hur ångest river murar som inte syns bryter igenom slår sönder hoppet &

vad vet de om tårar som aldrig kommer om hjärtan som aldrig slutar slå

tredje oktober tvåtusennio:
det gjorde min dag, min oktobermånad, min höst.
lycka.