pannkakshjärtat

i dagarna (snarare imorgon) fyller min blogg, min pancakeheart, 1 år. när jag startade den här bloggen var folk i min närhet väldigt trötta på det faktum att jag bytte bloggsida hela tiden & därför lovade jag i ett svagt ögonblick att jag minsann skulle ha just den här i minst ett helt år. 

såhär i oktober, ett år efteråt, kan jag bara konstatera att den här bloggen är mera stina än någon blogg/nogg ni tidigare läst av mig & på något lustigt sätt har vi blivit lite som ett, jag & min blogg. 

iallafall har jag valt ut mina publicerade favoritord & meningar samt bilder genom det här året, uppdelat i två inlägg. de första sex månader kommer här - håll tillgodo!    

 

tjugonionde oktober tvåtusenåtta:
men jag försöker leva här
för jag har redan förlorat så mycket tid & gått miste om händelser när jag
skyndat förbi & sedan sett det vackra i någon backspegel,
önskat att jag varit där när det hände & inte velat vara någon annanstans hela tiden.

sextonde november tvåtusenåtta:
det är tystheten blandat med rädslan för att falla tillbaka på någon som aldrig riktigt kunde bära henne trots att de säger att hon väger alldeles för lite viker sig armar under henne oftare än hon klarar av att räkna på sina korta smala fingrar

men bär mig då så får ni se hur tung jag är

och det är väl novemberluften blandat med sökandet efter någon som värmer när det isar som mest under skinnet men konstant frusna händer är det inte många som vill ha under tröjan och vad vet väl han om vem du är han hade aldrig haft tillräckligt med kraft för att rädda dig

men trots att hon är kort behöver hon inte räddning och hon klarar sig själv och det är kanske novemberluften och irriterande surr bakåt i huvudet som gör att ord som sipprar ut är hårda och kantiga och då vill hon vara lämnad ifred

det kanske är tankarna som fryser och huttrar och att höja blicken är tärande på nacken marken är bättre men vill man se klarare är man tvungen och visst vill hon men vart ska man börja man börjar på måfå kanske

på järnvägsspår bort härifrån.

elfte december tvåtusenåtta:
stabil är inte längre presens utan imperfekt.

trettionde december tvåtusenåtta:
hela världen är så underbar

om man är korkad, tom & glad. 



tionde januari tvåtusennio:
men av någon konstig anledning
jag inte själv förstår
tror jag fortfarande på de där lyckliga sluten ändå.

tjugofemte januari tvåtusennio:
sen idag konstaterar någonting inom mig att under en kväll har jag förstått varför jag vill lämna linköping
men också varför jag vill stanna kvar.

sextonde februari tvåtusennio:
jag är inte tom eller trasig. jag försöker höja blicken vart jag än tar mig, försöker titta på saker, se dem.
(jag kan ju grusplaner, asfaltsvägar, hål i marken. jag kan redan markens konturer)
det är himlen jag missat.

tjugotredje mars tvåtusennio:
jag tror jag är tvungen att göra mitt tretton-fjortonåriga stina besviken för det finns inga svar. inte ett endaste klart & bra svar finns det. ett svar som säger allt existerar inte. det enda jag lärt mig, nu, än så länge, är att man behöver inte alltid ha svar på alla frågor som simmar runt i huvudet & skapar oreda inuti titt som tätt. Man behöver inte ha några svar överhuvudtaget faktiskt. man kan leva, fullt ut, ändå.