pannkakshjärtat

min farmor bor bland betonghus & nerklottrade skyltar, hon har en hel drös av foton med bland annat en äppelkindad leende lill-pappa på (& om man tittar riktigt noga kan man se att han kan le så än.) min farmor bor bland motorvägar, tunnelbanor & har en gångväg utanför fönstret. & på andra sidan har någon en trasig persienn som aldrig lagas.



min farmor är allt jag kan bli om cirka sjuttio år, om jag har otur. de säger att jag går som henne & hennes ångest har jag en light version av. hon har även nu lyckats bevisa för mig att jag är världens näst största fegis, hon är störst. 

trots detta är hon fortfarande farmor & även om man inte väljer sina farföräldrar (eller föräldrar heller för den delen) är jag tacksam för att hon är min. jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt iallafall. särskilt inte när hon klappar mig på ryggen & säger "väx aldrig riktigt ur det här stina - fortsätt vara den rara flicka du är."



på något vis lyckas jag fara tillbaka i tiden när jag åker till farmor & framåt när jag kliver in i stockholm stad. det är tyst hos farmor & det är liv inne i staden. jag kikar i smyg upp mot fasaderna på söder, diskuterar inuti huvudet. i tvåan i tumba finns det bilder av en man som har min näsa (en farfar jag aldrig träffat) & i stockholm finns gator som mina fötter inte vandrat på, ännu.  

i farmors lägenhet finns foton av en blond liten tös som rivit ur alla saker ur en bokhyllan & huvudstadens gator kan vara ett sätt att för den lilla blonda att fly, fly från något hon för länge sen glömt bort vad det var.



på vägen hem, på det första stället av tre vi stannade på. 
stolt barn ca 4 år - Pappa, jag har bajsat.
pappan - Vad bra, Christian.

det, om något, gjorde min dag.