we ran through streets at night under starlight when we were winning.

det blir söndagkväll jag lyssnar på broder daniel blir nostalgisk & tror nog att det där popparhjärtat fortfarande slår där under huden (kanske fortfarande har stjärnor under ögonen som inte syns.)


tretton år & bekräftar - det finns så jävla mycket som aldrig fastnar på bild.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0