samma nätter väntar alla, utan dig är alla kalla långa mörka utan sömn.
till en någon, till en sjuttonårig stina, till dig.
det kan vara kallt, mörkt & ensamt i november månad då löven inte längre täcker grenarna & de har ingen aning om hur det känns att slå knogar mot stenplattor inte vet de hur ångest kan riva osynliga murar bryta sig igenom slå sönder hoppet &
vad vet de om tårar som aldrig kommer vad vet de om smärta i bröstet skaka trots duntäcke över nästippen vad vet de om tystnad som låter tjuter i öronen vad vet de om längtan som aldrig stillas hjärtan som aldrig slutar slå
de vet ingenting ingenting
de har aldrig hört om nätter på kalla golv aldrig hört om att inte kunna resa sig efter fall vad vet dem?
ingenting om
gatorna om natten ströva omkring utan mål fly härifrån de vet ingenting om tåg som går som de aldrig satt sig på ensamma kalla händer mot heta element de vet ingenting om skrivkramp om söndagar som aldrig tar slut om att svälja ner tills det tar stopp
vad vet dem?
ingenting, de vet ingenting
det är en kall mörk novembernatt i singular löven har vissnat bort ifrån grenarna & du vet hur det känns att slå knogar mot stenplattor du vet hur ångest river murar som inte syns bryter igenom slår sönder hoppet &
vad vet de om tårar som aldrig kommer om hjärtan som aldrig slutar slå
det kan vara kallt, mörkt & ensamt i november månad då löven inte längre täcker grenarna & de har ingen aning om hur det känns att slå knogar mot stenplattor inte vet de hur ångest kan riva osynliga murar bryta sig igenom slå sönder hoppet &
vad vet de om tårar som aldrig kommer vad vet de om smärta i bröstet skaka trots duntäcke över nästippen vad vet de om tystnad som låter tjuter i öronen vad vet de om längtan som aldrig stillas hjärtan som aldrig slutar slå
de vet ingenting ingenting
de har aldrig hört om nätter på kalla golv aldrig hört om att inte kunna resa sig efter fall vad vet dem?
ingenting om
gatorna om natten ströva omkring utan mål fly härifrån de vet ingenting om tåg som går som de aldrig satt sig på ensamma kalla händer mot heta element de vet ingenting om skrivkramp om söndagar som aldrig tar slut om att svälja ner tills det tar stopp
vad vet dem?
ingenting, de vet ingenting
det är en kall mörk novembernatt i singular löven har vissnat bort ifrån grenarna & du vet hur det känns att slå knogar mot stenplattor du vet hur ångest river murar som inte syns bryter igenom slår sönder hoppet &
vad vet de om tårar som aldrig kommer om hjärtan som aldrig slutar slå
Kommentarer
Postat av: Lisa
Ibland glömmer jag bort att du förstår. Du förstår bättre än någonannan. Jag får aldrig glömma bort det igen. Tack. <3
Postat av: ina
vackert!
Postat av: Alice
det finaste
jag läst
på en väldigt väldigt lång
tid
(ta hand om dig och försvinn inte i stormarna)
Trackback
