pannkakshjärtat

jag skulle vilja skriva att jag är redo & klar. att väskan är packad, att passet ligger i ytterfacket & att frukosten är fixad. jag skulle vilja skriva att kameran & mobilen är laddade, att mp3n är fullproppad med musik & att jag kramat alla som stannar hemma det hårdaste jag kan. Jag skulle så in i helvetes gärna vilja skriva att jag är redo.

 

sanningen är egentligen att jag är inte redo, inte för fem öre & när johan kramar mig hejdå vill jag bara gråta. jag fortsätter svälja ner klumpen som samlat sig i magen. jag vinkar hejdå till lisa & vill börja gråta igen. vet inte om jag vågar ringa A ikväll av rädsla för att det ska brista, på riktigt.

jag må vara världens största tönt & den tråkigaste gråaste människan på hela jorden. den enda i vår klass som inte har "barcelona here we come" som facebook status. jag skriver istället i dagboken (efter att inte skrivit i den på en månad) "hur mycket ska man tvinga sig själv till innan det tar stopp?" jag skriker istället på en mor & en far som inte förtjänar det. 

jag antar bara att det här är all sanning jag inte längre klarar av att hålla inom mig.



lisa har redan sagt det en gång men det är så det är, på pricken. jag har inte ens åkt än & jag längtar redan hem. 

inatt, klockan nolltre:trettio avgår bussen mot skavsta. för er som inte vet, åker Sp3F & jag till Barcelona. där ska vi stanna i fem dygn. på min mobil har jag lisa som bakgrundsbild & på anteckningar står det som kom ihåg "syns på fre :) / johan o lisa" Som att jag skulle glömma bort.


   

som ett positivt avslut: det finaste idag (förutom johans & lisas bamsekramar & johans svar på tal som värmde varmt i hjärtat) var mammas & pappas fina omtanke i form av en sprillans kånken. mina föräldrar är de finaste som finns - det är synd att man aldrig har modet att tala om det för dem.