hela vägen nyponbuskar ser jag när jag blundar & nånstans där så blev jag den jag är nu. (sommaren tvåtusensex)
om sommaren tvåtusensex skulle vara en film eller en bok skulle den nog tävla i kategorier som "det bästa som någonsin hänt dig" eller "någonting du vill uppleva igen & då njuta av det till max."
jag & michaela åkte tillsammans med några fina pojkar till skara sommarland en dag i juni & jag lurade varenda en av dem att jag bott i stort sett överallt. Den resan bäddade i stort sett för en kärlekshistoria som varat enda in i denna tid & jag fick övertyga om att "nej jag tycker bara om honom som vän." På min pappas födelsedag den sommaren gick jag & johanna på lars winnerbäck, stångebro fältet. Det var svettigt, jag kände mig fulast på hela stället men det spelade ingen roll när lars klev upp på scenen ("är det någon från vidingsjö här?")
det var sommaren då jag blev full för första gången & jag & irma klättrade tak i vidingsjö & drack sockerdricka tills jag nästan kissade på mig. bigge lurade ut oss mitt i natten & vi la oss på asfalten & lisa & jag kunde bara inte sluta skratta. detta var även samma sommar som irma sa det ökända "jag tror jag ska börja knarka" & jag lisa & johanna satt i sistnämndas hus på middagsgatan & tittade på lilla melodifestivalen. Lasses blev hängstället nummer ett & vidingsjö stal till slut våra hjärtan.
vad gjorde då tvåtusensex års sommar så förskräckligt hals över huvudet bra? Jag vet inte, jag minns knappt. Det är bara känslan, den varma känslan som infinner sig i magen varje gång jag tänker på dem dagarna. Jag kan tänka mig att det kanske kan ha att göra med samma känsla som på lars konserten. Även om jag kände mig fulast på hela klotet och ägnade tok för mycket av min dyrbara tid på att hata mig själv så spelade det ingen roll under den sommaren. det spelade ingen roll när jag ringde på vägen hem från utlandsresan & johanna tjoade i telefonen. det spelade ingen roll när dem som alltid fick mig att skratta tills magen värkte fanns ett stenkast ifrån. det spelade ingen roll i vidingsjö, på en asfaltsväg mitt i natten med några av de finaste människor jag någonsin mött.
Kan inte göra annat än att hålla med dig. Tvåtusensex känns som en evighet sen men nästan det allra bästa med just den sommaren var att du blev en av mina allra bästa vänner och det har inte ändrats en dag sedan dess. (kände mig något nostalgisk och fylld av kärlek). Det här inlägget gav mig gåshud och en längtan till dagar som jag inte ens kan minnas - bara en känsla av frihet och fnitter sena nätter. <3
