pannkakshjärtat

Jag var tvungen att gå in på startsida för att se om det var verklighet. Det kändes mera tomt än vad jag trodde. Som att mina tonårsdagar står på nollnoll.nollnoll likt deras nedräknare.  (men helvete jag känner mig ju inte som nitton år – en nittonåring gråter inte när någon inte svarar på sms.)  

Samtidigt tänker jag att det är dags nu. med små små tårar i ögonvrån sorterar jag ihop mitt rum & det känns som att jag benhårt sorterar bort allt som har någon slags betydelse. Som att räknare faktiskt är räknad & nu börjar vi om från noll. & allt handlar om framåt, bakåt existerar inte.



En flicka räknade ut för mig häromdagen att det är nästan bara två veckor kvar. Från att ha varit en evighet till två veckor. & jag undrar vad jag sysslat med? Livet. & med att skriva inbjudningskort & vara nära att gråta både när johanna lovar att hon kommer & när markus smsar & säger att han får permission just den helgen. & trots mitt tvivel på en del (det spelar ingen roll om det går ett par skor mindre på deras gator.) så älskar jag det faktum att jag får ha i stort sett alla där. Dem som sett åttaåriga mig på en fönsterbräda i klassrummet, dem som jag haft otaliga msn-konversationer om kärlek med, dem som alltid fick min mage att göra ont av för mycket skratt, dem som lärde mig hakuna matata, dem som drog mig ut på äventyr i natten & hade axlar man kunde gråta på. Plus han som stannar med mig trots mig. & trots det faktum att jag flyr flera mil bort till en ö. 

jag älskar er.