pannkakshjärtat

det är mina sista dagar som permanent linköpings bo jag nu lever. & jag har lovat mig själv efter i lördagskväll att varje sekund där efter ska vara välplanerad. inte för att jag vill få in varje detalj av allt i minnet utan mer för att jag inte vill känna den där övergivenheten. för att jag så uppenbart inte kan hantera en tyst telefon som skriker du är ingenting värd. 

jag vet inte egentligen hur man på bästa sätt säger syns-om-två-månader-snart till en stad som man ömsom gett fingret ösom älskat i smyg. jag vet heller inte hur man säger det till en stadsdel man avgudar. & hur man säger det till ett hem. 



jag vet inte & kan därför inte förklara för er hur man säger syns-om-två-månader-snart till dem som stannat kvar. till dem som redan hatar nästa vecka fast den knappt börjat & till dem som talar om hörn & tårar i samma mening. jag vet inte heller hur man säger farväl till dem som aldrig lyfte luren, som inte förstår att det inte längre handlar om månader utan dagar, till dem som visade att jag inte var mera värd.

på bussen. sätt dig så du kan se de röda gamla sopstugorna & vita balkongerna. garagelängorna som är tryggheten. som att titta in utifrån & inte vara närvarande. bland elljusspår & nyponbuskar. hem.