and i don't want the world to see me 'cause i don't think that they'd understand.
om några dagar kommer en stor del av mina tonårsdagar att gå i graven. lunarstorm lägger ner & nu spenderar jag de sista nätterna med att försöka bråka med worddokument & spara ner hela min dagbok.
det är en tid blandad av skolklagan, "jag tycker om dig i smyg" mixad med hilary duff, lars & håkan texter. men framförallt, & det som förvånar mig mest, till största delen kärlek. min lunarstorm dagbok är egentligen en hel stående ovation till mina närmaste under de tre tonårsåren jag spenderade i den blåoranga världen där ångesten liksom inte fick tillåtelse att vara.
jag hade fått för mig att jag fortfarande kunde känna hur det var att vara fjorton & oerhört sårbar, hjärtskärande sårbar helt enkelt. men, precis som då, har jag missat the big picture. lika väl som då, såg jag inte alla påhitt, galna upptåg & hur mycket jag uppskattade mina vänner & talade om det för dem. jag trodde att mina tonårsdagar mesta dels innehöll ångest, när den till största delen handlade om att hamna rätt & pröva okänd mark & älska människor åt höger & vänster utan hämningar.
kanske handlar det om att man känner så mycket som fjorton. kanske handlar det om att jag några år senare tror jag att jag borde sett the big picture fast jag snarare bara gått runt i cirklar. & lagt på mig flera hämningar. så inatt, tar jag det som mitt personliga uppdrag, att slå sönder lite hämningar. (varför slutade vi någonsin upp med att klättra på tak?)
det är en tid blandad av skolklagan, "jag tycker om dig i smyg" mixad med hilary duff, lars & håkan texter. men framförallt, & det som förvånar mig mest, till största delen kärlek. min lunarstorm dagbok är egentligen en hel stående ovation till mina närmaste under de tre tonårsåren jag spenderade i den blåoranga världen där ångesten liksom inte fick tillåtelse att vara.
jag hade fått för mig att jag fortfarande kunde känna hur det var att vara fjorton & oerhört sårbar, hjärtskärande sårbar helt enkelt. men, precis som då, har jag missat the big picture. lika väl som då, såg jag inte alla påhitt, galna upptåg & hur mycket jag uppskattade mina vänner & talade om det för dem. jag trodde att mina tonårsdagar mesta dels innehöll ångest, när den till största delen handlade om att hamna rätt & pröva okänd mark & älska människor åt höger & vänster utan hämningar.
kanske handlar det om att man känner så mycket som fjorton. kanske handlar det om att jag några år senare tror jag att jag borde sett the big picture fast jag snarare bara gått runt i cirklar. & lagt på mig flera hämningar. så inatt, tar jag det som mitt personliga uppdrag, att slå sönder lite hämningar. (varför slutade vi någonsin upp med att klättra på tak?)
Kommentarer
Trackback
