pannkakshjärtat

när jag lämnar av markus vid aftongatan är det som att någonting lossnar i mig. på måndag går han in i lumpen. cirka trehundrafyrtiodagar säger han. om inte mer.

han säger att det här var kul & det måste vi göra om. & jag tänker att det ska vi. samtidigt vet jag att möjligheten inte kan dyka upp förrän om månader. det handlar inte om dagar eller veckor längre & någonting inom mig säger att det är på riktigt nu. allt annat innan har varit förberedelser & väntan & det har inte slagit mig förrän nu. att väntan är över.

om tjugofem dagar åker jag härifrån. den där dagen kom iallafall. den där dagen som jag fantiserat om sedan jag var tretton år gammal & hatade allt, speciellt mig själv. dagen jag inte riktigt vågade hoppas på att den skulle komma & men samtidigt längtade efter så satans mycket att det kunde värka.

om tjugofem dagar åker jag härifrån. idag & framåt står ingenting emellan mig & livet. inget gymnasiet, inte två eller ett år kvar, inget högstadium, ingenting förutom jag själv. iallafall just nu handlar det bara om en sak. att förverkliga handledstexten.