du måste vara blind för du kan inte se när löven faller ner hur ful jag är. (sommar tvåtusenfem)
det var en sommar & jag var fjorton år. 
det finns människor som kommer in i ens liv & det klickar direkt. som att det alltid saknats en pusselbit & en dag så fann man den. jag träffade en sådan människa, en sådan pusselbit, & tillsammans delade vi en del av tvåtusenfem års sommar på det sättet man bara kan när man är fjorton år & kastas med tvära kast mellan förvirring, lyckorus och panik. 
det var sommar & jag kände mig naken utan mina stjärnor, gick långa promenader tillsammans med michaela, min pusselbit, & spelade in suddiga & skakiga videor med mobilkameran. vi sov över i ett tält, jag fick skjuts ut till slaka på en pakethållare & fantiserade om pojkläppar jag aldrig vågade pussa. det var kärleksfilmer & långa telefonsamtal om varför vi inte dög för dem.
det var samma sommar som irma ramlade ner från ett träd vid kanten av fotbollsplanen & drog med sig en stor gren i fallet. det var också samma sommar som jag gick på min första konsert någonsin, vi gungade gungor & vidingsjö blev the hood. 
jag var fjorton år & lunarstorm var heligt. jag lyssnade på håkan & önskade att en bil skulle köra över mig när jag cyklade över vägen. & när skolan sen började packade vi väskorna & åkte till öland & johanna skrek "malaria min mamma har malaria" & michaela & jag delade en nittio säng. Jag gav någon alldeles för höga telefonräkningar, pissenisse lapparna kom till & den är värd en nominering som en av de bästa veckorna någonsin.
det var en sommar & jag var fjorton år.
jag tycker så mycket om dina texter. speciellt den här.
och fjorton. det känns (och är) så himla avlägset.
minns knappt hur det var. ändå var det bara fyra år sedan.
fan vad fint
Nice Stina! Jag hade nästan glömt den tiden, och nu inser jag att allt var så jävla bra då! Fint skrivet :)
