& det finns dem som stänger in sitt liv, tills allting rämnar & man måste slå sig fri.
jag skulle kunna skriva om mina dagar eller om mina nätter. jag skulle kunna skriva om studentmössor, om stressmoment som växer sig skyskrapshöga & om längtan efter en torr träig brygga & en vän. jag skulle kunna skriva om bussturer eller bilturer, om dåliga spisar & människors besvikelse över en.
jag skulle kunna, jag kanske till & med borde men jag kan inte. 
jag heter stina & jag är rädd. jag är så in i helvete rädd, för allt. för att gå sönder över stengolvet i hallen, för att ramla & inte kunna komma upp igen, för att aldrig duga till för någon, för att jag en morgon ska vakna upp i min säng & undra "vad det här det som de kallade livet & var var jag när det hände?"
jag är rädd för att göra människor besvikna, som mina föräldrar, som människor som bryr sig om mig. Att de en dag ska vakna & tänka att de var värda mer än det dem fick. att mamma ska prata som den där kvinnan vid busshållplatsen jag tjuvlyssnade på, att hon inte ens orkar ta en promenad med sin egen dotter. att människor ska komma på att jag egentligen inte dög & då gå.
Det gör alldeles ont i mig att läsa detta. Glöm aldrig bort att jag är inte mer än ett telefonsamtal bort och att allt annat är så oviktigt så länge du behöver mig. Jag kan garantera att jag aldrig kommer att vakna upp och känna så. Snarare kommer jag komma på att jag faktiskt inte förtjänar en så fin vän som du. Det är mer troligt. <3
