pannkakshjärtat

det här är ett tal om rädsla & om att inte våga.
det är ett tal om att leva upp till titeln världens största fegis & om att vilja ha någonting så gärna,
någonting man inte tror man är värd att få.

det var en person som en gång sa till mig att "stina - är du kräsen eller vad är det frågan om egentligen, varför hittar du aldrig någon?" Jag blev stum av frågan, kunde inte svara då men vad jag egentligen borde sagt & vad jag säger nu till er istället är "det handlar inte om att vara kräsen, det handlar om fyverkerier i magen & rädslan för att det ska göra ont."

Jag vet inte mycket om besvarad kärlek i praktiken. jag är ingen expert gällande relationer, långdistans förhållanden & att någon vill vara med just mig för att jag är jag & ingen annan. jag har inte haft den blekaste aning om hur den såkallade lyckliga kärleken känns. Jag har aldrig vågat mig dit. Någonting jag däremot kan är den där rädslan som infinner sig i bröstkorgen, den som långsamt övertygar om att det inte är värt att chansa för att det kommer göra alldeles för ont den dagen det faktiskt tar slut & det kommer inte lilla jag att klara av.

Det här är allting som tar slut - sommaren, sportlovet, tet i tekoppen, du hade tid med lars winnerbäck, din födelsedag, böcker, skolan, det här talet, livet, svenska lektionen, kärleken.



min ena text har dykt upp titt som tätt på en hel rad bloggar jag läst. jag vet inte riktigt vad själva texten heter eller var den ursprungligen kommer ifrån men första gången jag läste den var på en blogg som heter niotillfem & hon hade döpt rubriken till "breathe into telephones". Texten handlar om att våga visa för människor att du älskar dem. att till exempel hoppa på det där flygplanet eller springa efter någon. Att göra galna saker för att verkligen visa för människor att du vill vara med dem. det finns en speciell rad i den här texten som träffar mig lika hårt varje gång "Don't let people happen to you."

jag, personligen, har släppt in människor i mitt liv & låtit dem försvinna igen. Jag lät dem passera eftersom jag inte vågade göra galna saker. jag vågade inte tala om hur jag egentligen kände och lät dem bara gå. detta är en försvarsmekanism, en inövad överlevnadsteknik som sitter inuti benmärgen, en rädsla som blivit en del av mig som person. Någonting jag lärde mig i efterhand var att det gjorde ont iallafall & Jag vet inte hur många nätter jag legat sömnlös eller hur många sidor i dagboken jag skrivit om just detta, i slutändan gick det ändå bara att konstatera en sak. det var inte värt att inte våga - jag förlorade ändå & den insikten gjorde bara ont.



det finns en bild i häftet på pete dorethy när han & hans band spelade på hultsfredsfestivalen tvåtusenåtta. Ett år senare vågade jag mig dit. i sex dagar träffade jag & mina hjärtevänner helsingborgare, hörde barappa varje gång vi skulle sova & såg en lars winnerbäck sitta på scenkanten med tårar i ögonvrån.

på lördagen, den sista festivaldagen, tvingade jag mig ut i regnet för att trampa bort till festivalområdet. jag skulle se Simon Norrsveden, främst i syfte att få höra den låt som för första gången öppnade mina ögon för att jag kanske inte är den enda som är skräckslagen och slåss med saker som för andra människor tycks vara bagateller. jag citerar nu låttexten rakt av. "jag skriver en sång där jag förbannar mig själv för alla dom små saker som jag önskar att jag hade gjort. jag kommer ångra att jag aldrig riktigt tog dig på allvar, att jag aldrig riktigt såg dig, att jag alltid gick och undra om det fanns något mer. den här sången jag sjunger för er ikväll det är en sång ni kommer att sjunga om sisådär en tjugo år, alla ni som är som jag & aldrig riktigt kommer se att den enda chans vi får det är den som vi får just nu."

senare på kvällen, i ruset efter lars konserten sprang jag på Simon mitt i vimlet. Två av mina vänner tvingade fram mig, jag fick en kram men glömde bort att fråga om han är lika rädd som jag.



någonstans tror jag ändå på kärleken. jag tror att den finns, för alla även för mig. jag tror att all väntan, alla de där dagbokssidorna och sömnlösa nätter kommer att löna sig i slutändan, om de inte redan gjort det.

för någonstans handlar inte kärlek om att man är för kräsen för att man inte tar den första bästa personen som rundar hörnet. kärlek handlar inte om kompromisser & "jag tar dig, du får väl duga". det handlar istället om att inte tappa tron på att fyverkerier i magen faktiskt kan infinna sig igen, att man en dag kommer övervinna den där rädslan för att det ska göra ont. själv skrev jag nio dagböcker om olycklig kärlek innan jag för första gången fick skriva om en lycklig. det finns helt enkelt hopp även för människor som sätter sig själva i facket "världens största fegis." Det finns verkligen hopp även för oss.