pannkakshjärtat

Det var nästintill en slump (dock välplanerad ur vissa synvinklar) som sex totalt olika filurer träffades i mitt vardagsrum en höstdag i september & inte någon av oss hade ens den blekaste aning om det faktum att vi skulle betyda förbaskat mycket för varandra i slutändan, på gott & ont.



Vi blev oskiljaktiga, i alla fall fem av oss. Vi spenderade ett helt höstlov tillsammans & det blev naturligt att varje helg var vår. Vi var som ett par som hade blivit galet kära i varandra från dag ett & helt plötsligt var alla andra band till omvärlden klippta. Vi skrattade, grät, låtsas slogs & hade oändligt många filmkvällar. Vi gick alltid samma promenadrunda i vidingsjö och johans källare var oftast the place to be eller så tryckte vi in allesammans i mitt lilla rum som alltid i slutet av kvällen fick imma på fönsterrutan. Dessa fem personer kom att rädda min sista hösttermin i grundskolan.



Precis som för ett kärlekspar svalnade den där stormande förälskelsen & någonstans i kanterna började det skava. När mitt liv rasade ihop en januarinatt tvåtusensju ignorerade jag dock allt. Jag behövde den där tryggheten som vi fem gav, den där känslan av vi mot allt. Efter skrik, gråt, några extra år & alldeles för mycket skavande tog historien om det gäng som var då slut.



Såhär tre år senare skulle jag kunna tänka tänk om. Tänk om jag inte sjunkit ner i mitt hål, tänk om vi hade gjort annorlunda, gjort bättre, fått göra om & ta tillbaka. Men jag tänker istället att ni räddade mig. Tvåtusensju var mitt värsta år hittills i mitt liv & ni tog mig igenom det, ni släpade mig igenom det. Vi kommer aldrig komma tillbaka till den höstterminen för hur mycket vi än vill så är skavsår ändå alltid skavsår & dem sitter redan där. Men minns istället hur oslagbart bra vi faktiskt var, hur magknips härliga vi var när det var vi, vi mot allt.