the end of all our exploring will be to arrive where we started and know the place for the first time.
om fårösund har ett glittrande skimmer över sig mesta dels av tiden är linköping min bittra verklighet, som en sur citron man aldrig lär sig att inte bita i. istället biter jag hårt.
allt har i veckan fått stå tillbaka till förmån för människorna i den här staden. människorna som gör att det värker i mitt pannkakshjärta eftersom att om en dag är jag inte här längre. jag har spenderat min tid med att spela biljard, bli bjuden på middag, prata sönder kvällar, springa gatorna fram i linköpings city, tagit x-antal rundor i varje affär, fikat, trallat, skaffat mig skavsår, bråkat, tjurat, tagit avsked, snyftat, kramat, dansat, skrattat, tänkt håll-dig-i-skinnet-stina, kört bil & cyklat.
den bistra sanningen är dock, den här staden kväver mig med allt jag en gång var. & dem kan asfaltera över genvägarna, sätta inskyddsplast på fönstren & bygga nya affärer. bakom allt är det fortfarande staden vid stångån. & egentligen är väl den bistra sanningen också att jag kan lappa över allt jag kan, bakom allt är jag fortfarande den där trettonåringen som lyssnade på broder daniel.
idag har jag gjort en söndagsutflykt på en lördag med föräldrarna. besökt gravstenar i ett höstkallt sverige. & det enda viktiga nu är att följa hjärtat. linköping, min stad, du får vänta.
allt har i veckan fått stå tillbaka till förmån för människorna i den här staden. människorna som gör att det värker i mitt pannkakshjärta eftersom att om en dag är jag inte här längre. jag har spenderat min tid med att spela biljard, bli bjuden på middag, prata sönder kvällar, springa gatorna fram i linköpings city, tagit x-antal rundor i varje affär, fikat, trallat, skaffat mig skavsår, bråkat, tjurat, tagit avsked, snyftat, kramat, dansat, skrattat, tänkt håll-dig-i-skinnet-stina, kört bil & cyklat.
den bistra sanningen är dock, den här staden kväver mig med allt jag en gång var. & dem kan asfaltera över genvägarna, sätta inskyddsplast på fönstren & bygga nya affärer. bakom allt är det fortfarande staden vid stångån. & egentligen är väl den bistra sanningen också att jag kan lappa över allt jag kan, bakom allt är jag fortfarande den där trettonåringen som lyssnade på broder daniel.
idag har jag gjort en söndagsutflykt på en lördag med föräldrarna. besökt gravstenar i ett höstkallt sverige. & det enda viktiga nu är att följa hjärtat. linköping, min stad, du får vänta.
Kommentarer
Trackback
