pannkakshjärtat

här har knopparna börjat brista. linköping har bjudit på bara bena & solglasögon, varje dag. jag har dansat runt på den där kullerstensgatan alldeles tillräckligt mycket, använt hakuna matata & nästan befunnit mig i en musikal i sofias soffa.




& påsklunch, besökt farfar, kört genom slätten & pekat ut varje hus som "det där skulle jag inte säga nej till", åkt förbi det gröna radhuset jag spenderade mina första sju år i, haft farmor-tid. suttit nere vid ån & skrattat med de finaste som finns medan solen går ner bakom ryggarna på oss, satt upp studsmattan i johans trädgård för att jag, calle & elin vill det. dansat genom natten, druckit vingeldrycker, vaknat upp & tänkt "aldrig mer" för att samma kväll göra det igen. & någonstans mitt i allt detta vinglande & gapflabb av skämt som gått för långt har jag ännu en gång förstått, ni är det bästa som hänt mig.



när jag skriver det här sitter jag i det gröna köket, vid protesfabrikens stängsel spelas ur högtalarna & jag försöker att hålla tillbaka tårarna. kanske på grund av låten, kanske på grund av min nyfunna blödighet eller bara för att någonstans inom mig förstår jag att detta är sista gången jag lämnar linköping för ön. för fårösund. för järngänget, skrivarna, det provocerande kollektivlivet. 




när ni läser det här är jag på väg. igen. med vetskapen bak i huvudet att det är sista gången. & samtidigt så otroligt övertygad om att det här är min tid.