jag lägger ner nu när du inte ser vad som finns här.
jag tänkte på en sak idag, i skogen, på stigen mellan hem & frukost. när slutade jag tro att allt skulle ta sönder mig?
det kunde räcka med en utebliven blick. ett bråk. någon som glömde ringa. någon som inte ville ha mig & varje gång trodde jag att nu dör jag. på riktigt. alltid lika övertygad om att hela min värld skulle rasa samman. att jag skulle gå sönder. varje gång.
& jag tänkte genom skogen idag att en sån här sak hade tagit sönder mig. eller jag hade trott att den skulle göra det. fast den gör inte det. jag vet det nu & jag bara undrar när hände det? när förstod jag att världen inte behövde rasa samman för att det gör ont? att jag inte behöver bli fucked up resten av mitt liv på grund av att han inte ville ha mig? att det inte betyder slutet på en vänskap bara för att man skriker på varandra?
när hände det? vaknade jag upp en morgon & bara förstod? eller har det kommit smygande, sakta, krypit in i huvudet & långsamt långsamt ändrat tankebanorna? jag vet inte. jag vet bara att jag inte dör trots att jag inte har svaren på frågorna. jag vet bara att världen & jag fortfarande finns kvar.
Som vän kan jag säga att det känns ypperligt bra att du inte låtar småsaker (som vissa "du ska inte tro..."-meningar) ta över tankegångarna. Jag tror helt enkelt att det som har hänt, är att du vuxit i din tuff-brud-i-lyxförpackning-kostym. Välkommen! :)
