pannkakshjärtat

för några dagar sedan skrev jag ett inlägg som skulle upp här, tids nog. det handlade om att jag inte hade tröttnat ännu, på det här livet, på den här staden. & sen förändrades det.



det handlar egentligen inte om att jag har tröttnat, för det har jag inte. Jag har inte tröttnat på fikorna på caféerna där man snackar bort flera timmar, om ingenting & alltihop. Jag har heller inte tröttnat på den isblås kassa koppling eller det faktum att hela bilen skakar när man kör i guppen på kaserngatan. Jag tycker fortfarande om trippelchokladglassen, att den passar bäst att dela på två på bryggan i hjulsbro & det kan spöregna så mycket att johan&jag måste gömma oss under träd, det spelar ingen roll.



& jag anser, fortfarande, att jag inte har åkt tillräckligt mycket nercabat med calle ännu, inte chillat tillräckligt i stinas & andrés soffa & inte vill jag lämna den där vännen som har så ont. Jag har inte heller tröttnat på att vingla på ågatan & jag har konstigt nog, till allas förvåning, inte tröttnat på ”resten av ditt liv” ännu, trots att jag kan hela utantill.



det handlar om att jag är redo. jag vet inte om det är höstvindarna, undantryckta känslor som bubblat upp eller att jag för en gång skull inte vinglade på ågatans kullerstensgator i helgen men jag är färdig här, tills vidare (men tro inte att jag är klar för det blir jag nog aldrig.) det är bara det att - förtrollningen är bruten & det är dags att ge sig av.