Tack för skymningens sånger, för nattens alla lögner, tack för rodnaden om morgonen & drömmarna på dan.
Imorgon kommer jag inte vara här längre för imorgon far jag tvärs över, byter kust, från öst till väst. Innan dess, innan jag tar e4an söder ut, behöver jag skriva en sista sak. Efter att juni flög förbi ringde jag en dag till en fin vän & sa ”jag fullkomligt älskar livet just nu sofia.” & det är exakt vad jag gjort.
Jag har levt livet den här sommaren, mitt liv. Living the dream, som mamma uttryckt det. Till&med bakfulla mornar när jag vaknat med ångest & magvärk har jag inte riktigt kunnat förmå mig att vilja vara någon annanstans. & imorgon, när det blir september, kommer också det här äventyret att vara slut.
Men jag tror det handlat om att det inte kunnat hålla på för evigt. Att jag alltid vetat där i bakhuvudet att snart kommer hösten & hur mycket jag än älskar det här kan jag inte stanna kvar. Inte än. Jag är inte redo för min hemstad. & möjligtvis är inte min hemstad ännu redo för mig.
Men tack tätorten på en slätt, tack allra käraste vänner för att ni varit här, varje dag & tack lilla pappa&mamma för att ni stått ut med att ha legat vakna om natten & undrat vad er galna dotter hittar på för rackartyg. Mitt livs hittills bästa sommar är till ända & imorgon börjar ett nytt äventyr.
